Underskatta inte viljan

H aninge kommun vill bli bästa skolkommun i landet. Där arbetar politiker och förvaltning aktivt med skolplanen, låter den vara underlag i återkommande diskussioner. I den plan som togs fram strax före jul slås det fast att alla elever ska klara kunskapsmålen.

Detta är en helt annan inställning än den som skolpolitikerna i Kristianstad ger uttryck för i sin långsiktiga skolplan 2012–2018, antagen ungefär samtidigt.

Varför är det så?

Av de ryggmärgsreflexer som har kommit från Barn- och utbildningsnämndens 1:e vice ordförande Jonas Fasth (FP) förstår man att den avgörande skillnaden är att Kristianstadspolitikerna inte vill vara orealistiska.

Har ni inte tänkt i samma banor, frågade jag Alexandra Anstrell (M), ordförande för Grund- och förskolenämnden i Haninge.

”Vi har definitivt diskuterat också det. Men vi har funnit att det inte finns något alternativ. Med lägre mål än 100 procent måste man fråga sig vilka det är vi ska välja bort. Vem ska vi inte ge kunskap till 100 procent?”

Finns det då inte risk för att personalen slår bakut när ni sätter mål som inte kan nås? Det finns ju alltid någon nyanländ invandrare som inte har en chans att klara alla krav före examensdags.

”Lärare, föräldrar och elever har tillsammans med oss politiker varit överens om att vi inte kan ställa lägre krav. Den som anser att 100 procent inte är realistiskt undergräver sin egen verksamhet. Man måste tro på att man faktiskt kan ge alla vad som krävs. Det är också vårt uppdrag enligt svensk lag.”

Så det handlar om elevernas rätt?

”Skolan ansvarar för att eleverna når kunskapsmålen”, säger Alexandra Anstrell. ”Vi tror att om eleven inte når målen måste vi ändra på våra arbetssätt, eftersom vi har uppdraget att eleven ska nå uppsatta kunskapsmål, ingen annan. Ett sådant synsätt leder till ett ständigt sökande efter nya sätt att ordna verksamheten och miljön i skolan så att den passar alla elever.”

Att alla kan, är alltså ett förhållningssätt mer än en utfallsprognos.

Översätt kompromisslösheten i Haninge – eller i Upplands-Väsby för den delen, där man arbetar mot samma mål med särskilda kunskapskontroller – till den lågmälda ryggradslöshet som präglar skolplanen i Kristianstad: 80 procent ska klara målen i grundskolan 2014, 85 procent ska göra det 2016, men inte ens 2018 önskar majoriteten och Socialdemokraterna nå högre än 90 procent. Eller snarare: de ställer inte högre krav på Kristianstadsskolorna.

Man kan, som Anstrell, fråga sig om det ens är lagligt för kommunen att ställa lägre krav än de som slås fast i skollag och läroplan.

I Svenska Dagbladet (3/1) talar Lärarförbundets ordförande Maj-Lis Sirén klarspråk: ”Varje elev som misslyckas med att nå målen är ett misslyckande för samhället. Och det är ett brott mot skollagen.”

I Malmö är för lågt ställda krav på skolorna en del som oppositionsrådet där, Anja Sonesson (M), lyfte fram i veckan som förklaring till de djupa klyftor som delar den våldsdrabbade staden.

Att ställa lägre krav innebär dessutom att man lokalt motarbetar den stora skolpolitiska förändring som Alliansregeringen har gått i täten för.

Hur hållbart är det, politiskt?

Den stora skillnaden mellan att ställa kravet 100 procent eller att vara anpasslig, är hur man ser på sitt eget uppdrag. Skolpolitikerna i Kristianstad agerar tjänstemän, inte uppdragsgivare. När de lägger sina krav på en nivå de tror är realistisk så värnar de systemet före elevernas rättigheter, rätten till utbildning.

Det är inte liberal politik.

När skolplanen sedan ska marknadsföras så väljer förvaltningen att lägga motsvarande en årstjänst (319 029 bara för produktion, tryck och distribution) på att låta alla hushåll i kommunen få ett flashigt särtryck. Kommunens informationstidning ratas för att man vill synas mer.

Den prioriteringen kan ifrågasättas. Temanummer i tidningen Kristianstad är inte att förakta, den finns ju till just för att informera om kommunala angelägenheter.

Frågan är också vad de fyra partier som inte har skrivit under skolplanen tycker om att majoriteten marknadsförs med medel som hade kunnat hjälpa åtminstone något ytterligare barn att klara kunskapskraven.

Skolplanen är ett viktigt redskap. Så viktigt att majoriteten bör riva upp den de har antagit. Och skriva om den i enlighet med lagen.