Uselt och verkningslöst

EU:s fiske- och jordbruksministrar enades under onsdagen om nästa års fiskekvoter. Jordbruksminister Eskil Erlandsson (c) är inte helt nöjd med den uppgörelse han har varit med om att fatta, men försöker ändå slå an en positiv ton i sin kommentar: "Vi har gått ett antal steg i rätt riktning", sade han i en kommentar. Men faktum är att ministrarna mest ägnat sig åt att trampa vatten. I vanlig ordning.

Den gemensamma fiskeripolitiken i EU är lika usel som den gemensamma jordbrukspolitiken. Regelverket är en planekonomisk fröjd och just därför också en mardröm för fisket och fisken.

I början av december lade EU:s revisorer fram en starkt kritisk granskning av kontroll-, inspektions- och sanktionssystemen i den gemensamma fiskeripolitiken. I den konstaterar revisionen efter att ha granskat Storbritannien, Italien, Spanien, Frankrike, Nederländerna och Danmark att förvaltningen av gemenskapens fiskeresurser helt enkelt har misslyckats.

Mest graverande är att revisionsrätten inte tillfredsställande kunnat belägga hur medlemsländerna kommer fram till de fångstrapporter som de rapporterar in till EU, och att överfiske inte tas på tillräckligt stort allvar i länderna. I praktiken innebär detta att de hårda siffror som ministrarna förhandlar om på sina möten om kvoter, fiskedagar och annat bygger på underlag som det finns goda skäl att ifrågasätta.

Det allra tydligaste exemplet på att fiskeripolitiken är felaktig är larmrapporterna om utarmade fiskebestånd. Från svensk horisont har ingen kunnat undgå att situationen i Östersjön oroar och i dagarna kom nya uppgifter från Fiskeriverket om att torskbeståndet i Kattegatt hotas av total kollaps.

Vad gäller just torskfisket i Kattegatt innebär onsdagens EU-överenskommelse att kvoterna minskar, men alldeles för lite. Förhandlingen slutade med en minskning på endast 8 procent, mot föreslagna 25. De färre antal dagar om året att fiska på som är tänkt att kompensera det kan man ta med en nypa salt. Som redan nämnts är begränsningar svåra att efterleva och kontrollera, även om skärpningar är på väg att införas –åtminstone på pappret.

Vad som behövs är något som radikalt förbättrar fiskens utsikter att överleva. Att införa köp- och säljbara kvoter som fiskeföretagen får förvalta enligt principen att det man äger vårdar man vore en tänkbar utväg.

De nya kvoterna är bara ytterligare ett uselt och verkningslöst steg på vägen mot ett hav utan såväl fisk som fiskar.