Välfärdens förlorare

Det mest fega och ohederliga man kan göra är att sparka på den som redan ligger. Ändå är det som det svenska samhället gör mot ensamstående mammor, invandrare och ungdomsarbetslösa. I alla fall om man får tro kommittén Välfärdsbokslut, som överlämnade en rapport till regeringen på onsdagen. Enligt Välfärdsbokslut kan man konstatera att de grupper som hade det sämst under lågkonjunkturen i början av 1990-talet inte kunnat tillgodogöra sig de bättre tiderna i slutet av 1990-talet. Exemplet med ensamstående mödrar är slående: för tio år sedan saknade en tredjedel av dem kontantmarginaler (möjlighet att få fram 12000 kronor på en vecka) och mer än fyra av tio hade haft svårt att klara de löpande utgifterna. De hade dessutom lägre disponibla inkomster. Utfallet var mycket sämre än för resten av befolkningen. Trots att de flesta familjer kunde se ljusare på tillvaron i slutet av 90-talet fick de ensamma mödrarna det bara sämre. 1998/99 saknade hälften av dem kontantmarginaler och sex av tio hade det svårt med löpande utgifter. Inkomsterna var dessutom ännu lägre än tidigare. Välfärdsgruppen förklarar de ensamma mödrarnas relativa försämring med deras ställning på arbetsmarknaden. En stor del av dem saknar arbete helt och hållet och de som har jobb har ofta svårt att gå upp i arbetstid. Denna fälla har lett till åtskilliga ingenjörspolitiska idéer om hur man kan anpassa arbetsmarknaden bättre för småbarnsföräldrar. En är lagstiftning om kortare arbetstid – som man menar skulle leda till fler arbetstillfällen. En annan är det mer konkreta förslaget om maxtaxa på dagis, vilket skulle minska marginaleffekterna för de kvinnor som vill gå upp i arbetstid men befarar att ökade löneinkomster äts upp av större dagisavgifter. Men varken lagstiftning om arbetstid eller maxtaxa på dagis löser grundproblemet, som handlar om arbetsmarknadens bristande flexibilitet för småbarnsföräldrar. Det alla småbarnsföräldrar skulle vinna på, såväl ensamstående mammor och pappor som sammanboende, är möjligheten att vara flexibel i tid och rum. Huvudsaken för de flesta arbetsgivare borde vara att ett arbete blir gjort, inte att det nödvändigtvis görs mellan nio och fem inom kontorets fyra väggar. Att sitta uppkopplad hemifrån och effektivt utföra det man annars gör under åtta timmar på kontoret är numera ingen stor sak. På de flesta framåtsyftande företag är det inte ens särskilt kontroversiellt. Men problemet är väl just att kvinnor är överrepresenterade i den offentliga sektor där hemmaarbete är praktiskt taget omöjligt – av fysiska och traditionella skäl. Ett uppbrytande av den offentliga sektorn, tillåtande av mer privata inslag i entreprenadform, större möjlighet att öppna eget inom vården – allt det skulle göra vardagen för många kvinnor (däribland ensamma mödrar) lättare. Dessutom skulle det gynna utvecklingen av svensk vårdsektor. Men socialdemokrater, som gärna talar om välfärdsklyftor och utsatta grupper, ryggar instinktivt tillbaka inför sådana idéer. Tungrodda finansiella manövrer, som maxtaxan, är betydligt lättare för regeringen att svälja än en mer flexibel och tillåtande arbetsmarknad. Då är det inte konstigt att utsatta grupper står kvar och stampar på samma ställe som andra har lämnat för länge sedan. Sålunda bevaras klassamhället.