Vänstern borde vilja se verkligheten

Några var mer dämpade än andra: slutna, tystlåtna, på gränsen till onåbara. De satt ofta hopkrupna, ibland längst ut på stolen, som på nålar.

Andra sprutade orden ur: om våldet, godtycket, förföljelsen.

Kryckor och förlorade lemmar visade vad de hade varit med om.

I samband med att Sverige i veckan har stått värd för ett uppföljningsmöte om utvecklingen i Irak har somliga reagerat med avsky. Ifrågasatt att Sverige tar på sig att reda ut "USA:s problem". Demonstrerat och krävt de amerikanska styrkornas omedelbara reträtt. Regeringen Reinfeldt har till och med utmålats som medlöpare till folkrättsbrott. I Aftonbladet beskrevs konferensen i går som "hyckleri" på ledarplats och som "skamlig" på den likaledes politiskt styrda kultursidan.

Det borde gå att hålla två tankar i huvudet samtidigt, att se utvecklingen och resonera utifrån den.

Fast då måste man förstås vilja vara mottaglig för en verklighet som ifrågasätter i förväg intagna ståndpunkter.

Det har nu gått mer än tio år sedan jag mötte Qasim och alla de där andra flyktingarna från Irak. I många möten berättade de om Saddam Husseins Irak – det som upprörda debattörer nu omnämner som den förstörda kulturvaggan. Det var inte bättre för människorna då. Sett i ett mänskligt perspektiv, med betoning på möjligheter och framtidshopp, var det snarare betydligt mycket sämre.

USA:s utrikesminister Condoleezza Rice vägrade i torsdags ta avstånd från invasionen i Irak 2003. Hon såg det som ett befrielsekrig. Hon kallade Saddam Hussein för "monster".

I denna del har hon rätt.

Elkablar var ett vanligt verktyg, stympning och skenavrättningar likaså. Ofta var det ändå det plötsliga uppbrottet från familjen som hade satt djupast spår.

Att Rice sedan inte vill markera mot amerikanska fångvaktares agerande i Abu Ghraib eller diskutera de bitvis felaktiga uppgifter som ledde fram till krigsutbrottet är samtidigt olyckligt.

USA har inte agerat som man borde i alla delar. Det står fullständigt klart.

Om övergreppen sedan har iscensatts systematiskt eller om det har handlat om individuella avvikelser kan man tvista om. Mycket talar dock för att hanteringen av irakiska fångar har varit sanktionerad från högsta ort.

Denna slutsats kan man om inte annat dra efter att president George W Bush i början av året gick emot kongressen ifråga om förhörsmetoder och gjorde det möjligt för underrättelsetjänsten att fortsatt använda skendränkning för att pressa fram uppgifter. Trots att CIA sa sig inte vara i behov av tortyr.

Detta är inte värdigt ledaren för världens största demokrati.

Att föra ett resonemang om vad det goda kräver, eller kring att en död är värd tio liv, är omöjligt för den som sätter människan främst.

Det bor 100 000 irakier i Sverige i dag. Den klart övervägande majoriteten av dem kom hit före krigsutbrottet 2003. Att den irakiske premiärministern Nuri al-Maliki nu öppnar dörrarna för ett återvändande är naturligt. Irak behöver fler händer för att bygga landet. Men för att få mer återvändande kompetens krävs ett bättre säkerhetsläge.

Sveriges skyldighet är att hjälpa människor till ett värdigt liv. Så gott vi kan. Det gör vi bäst genom att aktivt verka för en uppbyggnad av en fungerande politisk och ekonomisk struktur. Inte genom att låta oss förblindas av USA-hat.

Jonas Duveborn