Var finns den nye Tingsten?

Bland 1900-talets svenska publicister finns det få som kan jämföras med Herbert Tingsten. Han läses fortfarande, och många imponeras av hans anti-totalitära patos, stilistiska förmåga och lärdom. Varför finns det inte i dag någon liberal skribent med liknande lyskraft?

Tingsten blev chefredaktör på Dagens Nyheter 1946. Han var då en 50 år gammal professor i statsvetenskap, som aldrig tidigare hade varit anställd på någon tidning. Det finns skäl att fundera över om någon med hans egenskaper och bakgrund skulle blivit chefredaktör i dag.

Hur skaffade sig Tingsten de kunskaper som gjorde att han kunde bli en framträdande debattör? Satt han klistrad framför radion och lyssnade på varje nyhetsutsändning? Läste han en rad olika dagstidningar och tidskrifter? Nej.

Innan Tingsten blev chefredaktör brukade han normalt inte ägna mer än en kvart om dagen, ofta inte mer än fem minuter, åt tidningsläsning. Han lyssnade sällan på radio, och tv och internet existerade ju inte vid denna tid. I stället läste han omkring 200 böcker om året.

Själv har jag länge varit en ganska flitig tidningsläsare och radiolyssnare, och på senare år även nätsurfare. Men jag tror att det finns många fördelar med Tingstens vanor.

Dagstidningar fokuserar, med nödvändighet, på det dagsaktuella och det spektakulära. Det innebär att de ger en fragmentarisk information om verkligheten. Den som följer Mellanösternkonflikten via svenska dagstidningar får veta en del om terrordåd, motattacker och regeringskriser. Men den historiska bakgrunden till konflikten ges sällan. Och tidningarnas nyhetsförmedling är ändå att föredra framför televisionens.

Tingsten var, liksom sin efterträdare Olof Lagercrantz, angelägen att i sina ledare inte bara kommentera händelser som låg i nyhetsflödet utan att också lyfta fram andra ämnen. Denna attityd är ovanlig i dag, ledarsidorna har blivit mer utifrånstyrda.

Genom internet har det blivit mycket lättare att finna information och att själv ge uttryck för sin mening. Det har också lett till en ökad fragmentisering. Det är svårt att se att någon i dag skulle kunna få samma genomslag som en gång Tingsten eller Lagercrantz eller Fredrik Böök. I viss mån kan det ju sägas vara något positivt, med större pluralism och mindre monopolisering i debatten. Men om kvaliteten på det offentliga samtalet sjunker är det ju mindre bra.

I framtiden kommer det kanske att finnas allt färre arenor där olika åsikter bryts mot varandra. I stället kan varje person välja att endast ta del av den information och de argument som överensstämmer med den egna ideologin och de egna fördomarna. Det känns inte lockande.

David Andersson är författare och redaktör på tidskriften Axess.