Busschauffören om krocken: "Ska inte förstöra mitt liv"

Ingliz Holmberg, 56 år, har kört buss i styvt fem år och älskar sitt jobb.

- Jag kan hellre köra buss och ha roligt än sitta hemma, säger hon.

Helt återställd kommer hon aldrig att bli. Det vänstra benet är några centimeter kortare än det andra, hon har en vaggande gång. Med den energi hon har är det svårt acceptera en långsammare gångstil.

Hon är långt ifrån bitter över att just hon råkade ut för olyckan den där morgonen i höstas, den 17 oktober. I blöt, mörker, arla morgonstund. Det tidiga passet för Thygessons chaufförer för med sig att hon måste gå upp vid halv fyra-tiden på morgonen. Vid garaget i Broby står kollegan och kollar sportresultat. Därför är det en ren tillfällighet att Ingliz ger sig iväg tre minuter före honom.

Bussen är tom, ska gå på linjen först i Osby.

Några kilometer utanför Broby, precis innan Glimmingekorset när klockan är kvart i sex, händer det.

- Jag hinner precis upptäcka bilen i vänstra hörnan, men absolut inte reagera, förklarar hon.

Krocken är oundviklig.

Hon försöker bromsa, men bussen håller god fart och flyger genom luften över diket.

- I det läget förstod jag inte det.

Fordonet fortsätter ute i den sluttande terrängen, genom skogen. Hon hör träden svischa förbi, några knäcks.

- Jag skriker "Gode Gud" två gånger. Ungefär "Jag vill få stopp på skiten".

Och håller hårt i ratten. Några sekunder senare tar farten i uppskattningsvis 70-80 kilometer i timmen tvärstopp mot ett stengärde. Allt blir tyst. Och mörkt. Av den stickande lukten av batterisyra bakifrån drar hon slutsatsen att hon inte kan få igång något lyse.

Hon når inte väskan med mobilen. Väskan har farit iväg, vart kan hon inte se.

På något sätt inser hon att benen inte är okej.

- Att de är sönder. Jag vågar inte titta ner, men jag fattar att jag inte kan röra mig eller komma loss.

En benpipa skymtar vid vänstra knät. Hon vrider en aning på överkroppen för att försöka se sig om.

Utan att riktigt veta vad som hänt förstår hon hur det ser ute nere på vägen. Med den krossade bilen och spridda vrakdelar. Att föraren måste ha dött omedelbart.

Hon är helt omedveten om att den gula bussen inte syns från vägen. Bara den som vet att den står som den gör kan hitta dit.

Hon hör en bil stanna och försöker ropa att föraren ska larma. Någon svarar men bilen kör sin väg, Ingliz tror nu att ambulans ska vara på väg.

En stund senare kommer två kolleger strax efter varandra, en söderifrån och en i buss norrifrån. Det regnar fortfarande, gryningen har knappt börjat skönjas.

- Jag ropar att jag behöver en ficklampa och får till svar att då måste jag lämna tillbaka den igen, säger hon och skattar åt den absurda situationen.

Efter en märklig dialog, där de två först inte förstår vilken akut situation hon befinner sig i, har de trots allt slagit larm. Eftersom Ingliz skruvat en aning på sig måste räddningstjänsten skära upp hytten för att lyfta ut henne. Hon ringer till maken Björn och säger att de nog inte kan äta den planerade frukosten tillsammans, annat har kommit emellan.

Väl på sjukhuset har hon opererats i flera omgångar. Båda benen fick krossskador och var brutna på flera ställen.

När hon visar röntgenplåtarna ser det ut som ett mörkt, spretande plockepinn där det numera sitter spikar och stål inopererat. En del tvingas hon leva med resten av sitt liv.

Efter 25 dagar på CSK trodde hon att det var dags att åka hem och få sköta rehabiliteringen hemma.

Personal från kommunen var på plats för att diskutera hjälpåtgärder i hemmet, men så blev det inte.

- Det var enda gången jag grät. Jag ville så gärna hem, säger hon som fick finna sig i att föras över till Hässleholm och stanna i troligtvis sex veckor.

Hennes starka vilja har kortat rehabiliteringen märkbart. Av de sex veckorna blev det endast fem dagar.

Hon är sjukskriven till den sista juni men redan nu kör hon turer på halvtid som vilken annan kollega. På sikt ska det bli heltid.

Har du inga mardrömmar?

- Nej, och jag har inga problem med att köra förbi där olyckan inträffade, svarar hon prompt.

Det gäller att gilla läget, gå vidare och inte hänga upp sig på småsaker.

- Att leva livet - njuta av allt bra och glömma det som är dåligt.

Värken får hon stå ut med.

- Rent statiskt är det en omöjlighet att det här ska hända mig igen. Men om det skulle göra det, då ska jag fundera på om jag ska sluta köra buss, säger hon med ett stort skratt.

- För då är det något fel på statistiken.