Klinik för landminornas offer
Lilla Teu har just kämpat sig fram några meter längs ledstängerna med stöd av sin mamma och en sköterska. Jag går fram till Teu och frågar om jag får ta en bild. – Javisst! svarar hon med ett tappert leende och sträcker hon fram sina metallben mot mig. – Nej, säger jag, först och främst vill jag ta e n bild av ditt söta ansikte. – Det var konstigt, svarar hon, alla andra vill ju bara titta på mina ben. Mina tårar flödar över och jag ser ingenting i kamerans sökare. Automatiken i kamerna får ta bilden. Gud give att den blir bra, jag har lovat att skicka en förstoring till Teu. Jag känner att detta blir en av de viktigaste dagarna i mitt liv. Inte enbart för att jag fick träffa lilla Teu i den ålder då man har som mest spring i benen, utan även för att jag fick träffa Olle Davidsen. Han är ortopedingejör från Kristianstad och guidar mig på ett suveränt sätt i lokalerna. Det är här som han och hans fru Lise är verksamma sedan augusti 2002. Med sig till Phnom Penh har de även sin son Jonathan. Jag går fram till en sköterska och lämnar de underbara dockor som Ulla i Degeberga sytt och skänkt till barnen. Olle visar mig vidare i lokalerna och nu har vi kommit utprovningen av proteser. Rader med högt uppsatta vita stolar. Inne på nästa avdelning gör man en protesmodell av gips och gasbindor.Efter man omsorgsfullt putsat modellen jämn, spänns den fast med ovandelen ansluten till något som liknar en dammsugare. Luften sugs ut hela tiden ur modellen jämnt. I en stor värmepress vid sidan värms den hudfärgade plasten tills den blivit formbar. Snabbt på med plasten över gipsmodellen och vacuumsuget gör att plasten formar sig exakt efter förlagan. När plasten svalnat tas gipset bort och patienten har ett konstgjort ben att skyla de ledade metallbenen med. Olle beklagar att de har så gammal utrustning, men trots allt tycker han att det hela fungerar hjälpligt. Mest tack vare alla duktiga medarbetare. Vi går vidare genom lokalerna. Det ser ut som om golven glänser – är det från alla barns bittra tårar? Ja, jag erkänner. Jag är blödig inför barn som lider. Men tro inte att det är något som jag skäms för, tvärtom är jag både tacksam och stolt över den gåvan. Empati är humanismens grundsten. Psykopater och krigsherrar saknar empati. Många barn i världen har bittert fått erfara detta även rabiatekonomerna skyr empati – som Dracula skyr ljuset. Nu har vi kommit till den stora utbildningssalen. Ett tiotal långa sterila bord. Det är här som utbildningen sker av dem som skall efterträda Olle och andra specialister från väst. Här utbildas inte enbart personer från Kambodja utan även från många grannländer. De patienter som vill kan här visa upp sig i utbildningssyfte. För det får de några enstaka dollar i ersättning. Inte sällan gör den dollar dem till försörjare av hela familjen. Vi passerar ekonomiavdelningen. Jag ser en skylt med dem som bidrar till verksamheten bland annat från Japan, Lady Dianas minnesfond och många andra. Många goda viljor, dock ingen svensk. I nästa rum ligger en hög med utrangerade, hemmagjorda proteser som folk i sin förtvivlan tillverkat av grovt trä med mera. Naturligtvis med enorma skavsår som följd. En liten hög med proteser – ett Mount Everest av mänskligt lidande. Men vem bryr sig egentligen? Jag gör – gör du? Lothar Persson The Cambodja Trust The Combodja Trust grundades 1994 av en liten grupp människor i Oxford som ville göra något för alla de som skadats av landminor i Kambodja. Det som började som en akutåtgärd blev ett långsiktigt projekt och målet var att förse skadade med proteser. Tillsammans med the American Friend"s Service Committee, startade 1994 the Cambodian School of Prosthetics and Orhotics för att lära lokalbefolkning att göra proteser. Vill du veta mer kan du gå in på: www.cambodjatrust.org.uk
