Visit "Draculas" hemstad

Sighisoara är beläget i hjärtat av Rumänien i ett vidsträckt eroderat landskap bestående av dalgångar och toppar. Området är omgivet av höga berg, de hästskoformade Karpaterna där de transsylvanska alperna ingår. Norr om alpkedjan sträcker Prahovadalen ut sig, böljande kullar i ett vackert pastoralt landskap möter resenären. Man får ibland för sig att man färdats bakåt i tiden. Detta är en gömd och delvis glömd del av Europa.

Det finns inget bättre sätt att resa genom dessa trakter än med tåg. Under eftermiddagen tog det oss långsamt genom de imponerande alperna, där sylvassa, lodräta bergsväggar skjuter upp mot himlen och bergsluttningarna är klädda i mörkgrön tallskog. Vi följde floden Prahova upp genom dalgången.

Då och då passerade vi små byar med tätt byggda hus klädda i rött tegel, ibland försvann byggnaderna nästan i den täta grönskan. Vinkande barn tog upp jakten på tåget när vi långsamt passerade.

På de öppna hedarna, badande i ljus, påminde färgskalan om den i Toscana. Skillnaderna var dock tydliga, området är mycket fattigt. Husen på vidderna bestod av hopfogade plank. Som en kontrast kom skidorten Sinaia. Här tronade dyra villor prydligt ordnade på sluttningarna ner mot floden. Sighisoara uppfördes under medeltiden och mycket av bebyggelsen stammar från 1300- och 1400-talet. Medeltidskänslan är intakt och förstärks av den lantliga stämningen innanför murarna. Onsdag och lördag är marknadsdagar, då fylls gatorna av romska försäljare som kommer in från byarna i trakten.

Trånga kullerstensgator letar sig uppför kullen, husen är färgglatt målade och ger intryck av att snart falla ihop. De är som konkava och konvexa leksakshus i naturlig storlek, klädda i milda pastelltoner.

I kvarterens vindlande gränder pågår de dagliga bestyren. Kvinnor och män sitter ute på stentrapporna i skuggan av dignande buskar och blomsterprakt, de ler och nickar lojt när vi promenerar förbi. På gatan leker katter och barn. Hela familjer uppsatta på rangliga trävagnar gungar förbi.

Vagnarna dras av stora, mustiga hästar vars hovar klapprar mot gatstenen. Ljudet sipprar in i de trånga gränderna, i övrigt är det tyst. Sighisoara är nästan ljudlöst stilla. Vi träffar Marinella Kula, hon hänger ut genom fönstret på sitt föräldrahem i en av de trånga gränderna. Marinella arbetar som lärare men familjen driver också ett guesthouse.

– Lönen från skolan räcker inte långt, 30 dollar i månaden, berättar hon. Men familjen har några mycket prydliga rum de hyr ut.

– Helst skulle jag vilja bosätta mig i södra Frankrike, det är fint där, säger hon när vi lite senare dricker te i familjens trädgård.

– Men jag älskar Sighisoara, stillheten är värd mycket, fortsätter hon samtidigt som den väldiga kyrkklockan trotsigt ringer från sitt upphöjda läge.

Citadellet är byggt uppe på en höjd och på håll ser det ut som om husen nästan ska trilla av kullen. I halvdunklet skymtar torn och tinnar, det 64 meter höga klocktornet försvinner upp i den mörka himlen.I klocktornets välvda fönster visas varje dag olika figurer ur den saxiska panteon, Freden bär en olivkvist, Rättvisan en vågskål. När tystnaden och stillheten återigen lagt sig som en hinna över citadellet frågar jag om efternamnet

– Det är en ren tillfällighet, men mycket användbart, the dra-kula family, säger hon skämtsamt.

Bram Stokers fiktiva berättelse om Greve Dracula bygger löst på den faktiskt existerande Greve Vlad Tepes liv, Tepes föddes i Sighisoara 1431 och i huset finns nu en populär turistrestaurang. Men Marinella liksom många vi träffar tycker tjatet om Dracula har blivit för mycket, en konstruerad och ganska långsökt kommersiell produkt. Och visst är det så, Sighisoara behöver definitivt inte en uppdiktad historia som dessutom bygger på rena osanningar.

– Bram Stoker var ju aldrig ens här, han baserar sin roman på lösa rykten och slottet som stod modell hittade han i Skottland, avslutar Marinella diskussionen. Vid det lilla torget framför klocktornet ligger restaurang Messerschmitt som dock ingen kallar vid sitt rätta namn. Alla kallar den Hjorten efter det horn som pryder väggen. Här är citadellets minimala centrum. Ett öppet torg som drar till sig besökare.

Vi njuter av solen och en espresso, tittar lojt på förbipasserande. (TT Spektra)

Jonas Henningsson