En dag då de tunga frågorna ställs
En katt drar sitt anus mot mitt ben och bajsar. Så börjar min dag. Det var ju ett originellt sätt att hämnas på, tänker jag. Precis innan hade jag fått spel på katten när hon slickade på min ostmacka.
Jag duschar av mig det värsta och cyklar från Önneköp. Stannar till en kort stund och begrundar Yangtorp som fortfarande mer liknar en kolossal byggarbetsplats än templet som det är tänkt att bli. Öppningen är planerad i höst, står det på ett laminerat papper.
Stenar utan namn
Nästa stopp blir i Hörröd. Jag hoppar av vid kyrkogården och ser att flera av stenarna helt saknar namn. De är helt enkelt för gamla.
Hannes Iversen, 30 år, jobbar med att gjuta nya gravstenar på plats på en annan del av kyrkogården.
De gamla stenarna sköts av kyrkorådet, berättar han. Jag undrar över att det ligger någon begravd som man inte vet vem det är.
En gravsten är ett minne av någon, men nu är personens namn inte där. Är inte det märkligt?
– Jo, då blir platserna bara en historia som vilken som helst, säger han.
På väg till Agusa funderar jag vidare över människans strävan efter odödlighet. Vi vet att vi inte kommer leva för evigt, men vi vill åtminstone bli ihågkomna. Det blir sorgligt när ingen vet att vi har existerat längre. Jag sitter på en rastplats när jag plötsligt hör en röst bakom mig.
– Hej Lukas!
Det är Emma Ingemansson, 22 år, och hennes farmor, Ulla Ingemansson, 74 år, som känner igen mig. De är ute och kör för att titta på platser där Ullas släktingar en gång har bott. Det är Emma som önskar att få ta del av historierna.
– I dag har många ett ointresse för det förgångna. Jag tycker det är skrämmande. Ingen verkar bry sig utan håller mest på med dator och mobiler.
Är att kunna historierna ett sätt att göra familjen odödlig?
– Ja, men tänk om jag inte hade vetat vad jag skulle säga till mina framtida barn eller barnbarn när de undrar vem Ulla var. Så tragiskt det hade varit. Jag känner mig som nyckeln som ska berätta allting vidare.
Jag cyklar vidare mot Bertilstorp och hamnar sedan oplanerat i Brösarp. Irrar in mig i Haväng och syltar in mig ännu mer i Ravlunda-områdets alla grusstigar. Ingen bra mark för en racercykel. Dessutom cyklar jag ned för en gigantisk backe som jag sedan måste uppför igen. Jag blir sur och tvär och tänker på hur gott det hade varit med en glassbåt.
Möte med Alfe
Mot alla odds hinner jag till mitt möte i Maglehems kyrka. Där ska jag träffa Ingrid Alfe, ledamot i kyrkorådet i Degeberga-Everöd församling.
Hon ska hjälpa mig att förstå pilgrimskonceptet.
Sedan några år tillbaka ingår Maglehem tillsammans med flera andra kyrkor i Skåne i ett omfattande pilgrimsnätverk som håller på att knyta ihop Santiago de Compostela i norra Spanien med Trondheim i Norge som också är en viktig pilgrimsort. Ambitionen är att pilgrimer ska kunna vandra hela vägen.
– Man har inte skapat några nya vägar här i Skåne, utan mer planerat ett sätt att förflytta sig, säger Ingrid Alfe, ledamot i kyrkorådet i Degeberga-Everöd församling.
Hon har gått en kurs för att leda pilgrimsgrupper och har både tagit emot sällskap, och gått med pilgrimer till Brösarps kyrka. Inger berättar att för många är tystnaden det svåraste.
– Vi är så vana att ha mycket ljud omkring oss. Plötsligt måste vi vara stilla inombords och möta oss själva. Då är det mycket tankar och känslor som kan komma upp.
Jag kan inte låta bli att berätta om mina tankar under dagen. Att människan är den enda varelsen på jorden som reflekterar över det faktum att vi ska dö.
– Döden är något som vi inte kan komma undan, svarar Ingrid.
Det är en av de svåraste sakerna att acceptera i livet. Och det understryker betydelsen av att leva ett meningsfullt liv.
– Ja, och ju äldre man blir desto mer medveten blir om man om detta faktum, det man har framför sig är mindre än det som var varit. Jag är där nu.
Hur känner du kring det?
– Det är overkligt. Det är därför att man ska leva det livet man vill leva. Man ska göra det man önskar i livet och inte sätta sitt ljus under skäppan.
Vilket betyder att man ska tillåta sig själv att skina.
Som katten såg ut efter att ha bajsat ned mitt ben.
