Alfredsson tillbaka som vinnare

Att vara en vinnare, men ändå inte vinna, kan vara en tung känsla att bära på.

Fråga Helen Alfredsson.

Den svenska golfstjärnan, som tog sin första tour-seger redan i British Open 1990, hade inte vunnit en tävling på tre år när hon slog till i WPGA-mästerskapet i Wales för två veckor sedan.

–Det jag saknade mest under den tiden var att vinna. Fast jag har vunnit en hel del tidigare så har inte längtan efter en seger försvunnit, säger hon.

Helen vann 18 titlar fram till 1998, men sedan dess har spelet inte fungerat. Fram till greenen var hon fortfarande en av världens främsta, men utan ett fungerande närspel får man inte i de där viktiga birdieputtarna – och vinner inga tävlingar.

–Jag var verkligen inne i en tung period, men då känns det desto skönare att kunna visa att man kan ta sig ur den. Tidigare blev jag så glad av uppmärksamheten efter en seger, men den här kände jag var bara för mig, och därför kändes den extra skön, säger Alfredsson. Hon blev precis lika överraskad själv som alla andra när hon efter varje dags spel såg sitt namn högst upp på resultattavlan.

Överraskad, och fundersam på om det verkligen skulle hålla.

–Det var en så konstig känsla eftersom jag ledde under hela tävlingen. Jag tänkte efter första dagen, ”Wow, jag leder”, och så efter andra dagen var det samma sak och när jag även ledde efter den tredje dagen så började jag bli lite orolig. Jag var faktiskt lite spänd under de första nio hålen under den sista dagen, säger hon.

Men till slut så stod hon där som segrare igen, och kunde fira den sju miljoner kronor stora prischecken med några äldre gentlemän från den lokala golfklubben.

–Ja, det var jättekul. Vi stannade kvar och drack champagne med ”gubbarna” som var medlemmar på klubben och de pratade sådan där ”Oh, very well, my dear. Marvellous-engelska”, säger hon och härmar med minspel och accent farbröderna, precis som hämtade från tv-serien ”Hem till gården”. Vad är det annars för skillnad på att spela på Europatouren och USA-touren?

–Det är mycket mer avslappnat här i Europa. I USA blir det lite mer ”fabrik”. Man åker till en tävling, spelar och får en check och så bara försvinner man. Här i Europa är det lugnare stämning, vi spelare till och med sätter oss ner och äter tillsammans. I USA så sitter vi i omklädningsrummet var för sig och äter, säger hon med ett skratt.

Väl hemma i Sverige igen hoppas Helen kunna bjuda på fint spel under de fyra dagarna på Österåker strax norr om Stockholm.

Och att vinna igen känns inte helt omöjligt.

–Det vore kul, men det kan gå precis hur som helst. Jag hoppas att jag har fått med mig någonting från segern i England, men jag vet inte. Det är i alla fall kul att vara hemma i Sverige igen.