Artisten Magnusson tror på franskt guld
För de allra flesta är Roger Magnusson liraren, artisten som hade i uppdrag att dribbla. Att underhålla publiken.
Sina tre sista aktiva år tillbringade han i Vilan. Efter att ha ställt skorna på hyllan blev han stan trogen.
– Jag har alltid trivts bra i Kristianstad. Här är jag anonym, som vem som helst. Vi träffar honom på Grönevi – Näsbys hemmaplan. Han verkar vara i kanonform.
– Jag har gått ner sju kilo de senaste två åren. Jag springer ett par gånger i veckan, och det håller mig i bra form, säger Roger som får många erbjudanden om att ställa upp på olika jippon.
Men han tackar alltid nej.
– Jag gjorde ett undantag för min gamle kompis Ken Olofsson inför VM -98, men annars ligger jag lågt.
Fotograf Bosse Nilsson avbryter. Han vill ta några bilder – och Roger är med på noterna.
– Blir det bra så här, säger Roger, kickar upp bollen i luften, innan han lägger den på nacken.
En gång lirare. Alltid lirare.
– Jo, jag hade väl inte haft en chans att ta en plats i Lars-Tommys landslag. Roger har synpunkter på svensk landslagsfotboll. Och han verkar inte ha något emot att vädra dem.
– Jag anser att svensk fotboll måste ändra färdriktning. Mindre press på bollhållaren, mer eget spel. Idag mobbas lirarna. Ta en sån kille som Anders Svensson. Jag blir inte det minsta förvånad om han utses till syndabock för den svaga insatsen mot Japan och får börja på bänken mot England.