Annons

Base-jumping – den nya utmaningen

EXTREMSPORT Tänk dig att stå på taket på ett 73 våningar högt hus. Och hoppa. – Visst är man rädd – men så fort man är ute i luften är det bara underbart, säger kristianstadsbon Magnus Svensson, en av utövarna i extremsporten base-jumping.
Sport • Publicerad 7 september 2001

Okej, alla ni som blir lite svettiga i händerna och knäsvaga när ni tänker på Bungyjump ska nog sluta läsa nu.

Basejumping är m-å-n-g-a gånger värre.

Annons

Där hoppar du ofta från tio gånger så hög höjd.

Med fallskärm.

– Det är lite av samma känsla som när du hoppar vanlig fallskärm från flygplan, samma pump av adrenalin i blodet. Men basejump är intensivare... och mer spännande, berättar Magnus Svensson (lilla bilden), en av de ungefär 700 basehoppare som finns i världen.

Basejumping är också långt ifrån riskfritt. Eftersom man hoppar från fasta punkter, ofta hus, så finns alltid risken att skärmen får en vindby på sig precis när den ska vecklas ut, och vänder sig åt fel håll så man kastas rakt in i byggnaden. Olyckor förekommer också, även om det är sällan:

– Många undrar hur man kan syssla med något så totalt livsfarligt. Men samtidigt är vi som hoppar oerhört medvetna om riskerna, och vi gör allt vi kan för att undvika att olyckor ska ske. Jag menar... du är lika oskyddad när du är ute i trafiken på motorcykel, och då är du inte alls medveten om riskerna på samma sätt.

Magnus Svensson har sysslat med Basejumping i tre år. Dessförinnan har han i många år hoppat fallskärm.

– Det är viktigt att man har erfarenhet från fallskärmshoppning när man börjar med basejump. Man måste kunna styra skärmen eftersom landningsområdet ofta är begränsat.

– Men det är viktigt att poängtera: basejump och fallskärmshopp är två vitt skilda saker. Det går definitivt inte att ta en fallskärmsutrustning och göra basehopp eller vice versa, tillägger Magnus. För att minimera riskerna är det också nödvändigt att man som hoppare har kunskap om sin utrustning. Dessutom behövs en rejäl portion sunt förnuft. Stämmer inte vindarna måste man kunna avstå och gå ned igen – även om man rest långt bara för att få hoppa och hemskt gärna vill så går det inte att chansa.

– Använder man sitt sunda förnuft är det inte i närheten av så farligt som folk tror, säger Magnus Svensson.

Base-jump – eller fixed objekt jumping, som väl är det helt korrekta namnet på den äventyrliga sporten – innebär fallskärmshoppning från en fast punkt, som byggnader, broar och klippor.

Annons

Bokstäverna i base står för de fyra olika sorters objekt man måste genomföra innan man blir certifierad hoppare. byggnader, antenner, spann (broar) och earth (klippor).

I dag finns det drygt 700 basehoppare i världen registrerade i det internationella baseförbundet.

I Skåne finns fem hoppare. Men eftersom basehoppningen startade som en subkultur, som en extremsport där hopparna ofta illegalt hoppade från olika byggnader eller broar, och sedan fick smita iväg från polisen, så finns det säkerligen ett stort antal hoppare som inte är medlemmar i några förbund.

I dag är sporten mer och mer på väg ut i ljuset. Flera byggnader och platser där det normalt är förbjudet att hoppa öppnas tillfälligt för base-jumparrangemang.

Vid Bridge Day i West Virginia i USA öppnas till exempel en bro för hoppning en gång om året, ett arrangemang med 400 hoppare som brukar locka runt 300 000 besökare varje år...

Och förra helgen arrangerades tidernas första världsmästerskap i basejumping.

48 hoppare från hela världen samlades på världens högsta byggnad, Petronas twin tower, i Kuala Lumpur, för att tävla om vem som snyggast och med bäst precision kunde hoppa ut från hustaket med fallskärm på ryggen.

Magnus Svensson slutade på nionde plats.

– Det var en kul grej att vara med på, konstaterar den 36-årige skåningen.

– Men jag hade lika gärna åkt till Malaysia och hoppat även om det inte varit någon tävling inblandad. Det är inte tävlingsmomentet som är det viktigaste – det är känslan i hoppningen.

Annons

Första gången Magnus Svensson gjorde basejump var i Norge för tre år sedan, från en klippa, där berget stupade 900 meter lodrätt nedåt.

nHur kändes det egentligen, första gången du stod redo att kasta dig ut?

– När man stod där var man ju livrädd och ville bara åka hem... men jag visste att jag skulle ångra mig om jag inte hoppade. Och så fort jag lämnat kanten var det underbart.

En passion var född. Nu lägger Magnus en stor del av fritid och pengar på att åka runt i världen och hoppa.

I år har han hittills genomfört 70 hopp, och redan i januari-februari planerar han nästa långresa, till Asien och KL Tower day i Malaysia.

– Det handlar ju inte bara om hoppningen, man får också se oerhört mycket under resorna, påpekar Magnus Svensson.

nFinns det inga byggnader i närheten man skulle kunna hoppa ifrån... typ vattentornet här i Kristianstad?

– Tja, rent teoretiskt skulle det väl kunna gå, men knappast i praktiken. Landningsmöjligheterna är för dåliga, och jag vill inte hoppa från någon punkt som är lägre än 50 meter. Vattentornet är 45 meter högt, så redan där spricker det.

nBasejump är ju lite av den ultimata utmaningen, det är svårt att hitta något värre. Vad ska du göra sen, egentligen?

Magnus skrattar.

– Ja du, det har jag också funderat på. Jag vet faktiskt inte. Jag kan inte komma på något som skulle vara lika intensivt och starkt på så kort tid. n

Av Cecilia Svensson
Så här jobbar Kristianstadsbladet med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons