Brasilien tillbaka på fotbollstronen

Brasilien har varit med i samtliga sjutton VM-slutspel. Finalen på International Yokohama Stadium på söndagen var den tredje raka och sjunde i ordningen.

Och guldet det femte.

–Det var en bra match mellan två mycket bra lag. Skillnaden var den individuella kvaliteten på våra spelare, sade den brasilianske förbundskaptenen Luiz Felipe Scolari. Få trodde dock att Brasilien skulle nå samma nivåer som sin stolta historia i VM 2002. Kvalet var en mara, förbundskaptenerna bytte av varandra i en strid ström och krisen var ett faktum.

Och när Luiz Felipe Scolari trädde till fick han kritik för att han lade defensiva kedjor runt de sambadansande brasseartisternas ben.

Rörd till tårar fick han känna segerns sötma, tackade sina spelare och hela det brasilianska folket för segern.

–Jag är lycklig över att kunna ge Brasiliens folk det här efter så långt tid. VM-guldet är resultatet av hårt arbete, förklarade 53-årige Scolari.

–Nu kan ni se hur mycket spelarna har gett av sig själva. Alla var fokuserade och förenade mot samma mål. Vi ville verkligen vinna.

Brasilien vann inte bara VM. Laget vann alla sina sju matcher. Målskillnaden blev 18–4 – visst har försvarsspelet varit starkt, men disciplinen och den täta defensiven tog inte död på fantasin och anfallskombinationerna.

–Jag vill framhålla vårt försvar som kritiserats så hårt, sade Scolari. Det är kanske världens bästa, för de har den bästa tekniken. Och i Ronaldo, Rivaldo och Ronaldinho hade Scolari ett anfallsvapen som trängde genom samtliga försvar i VM.

Inte ens det tyska pansarförsvaret, med Oliver Kahn som VM:s bäste målvakt, med bara ett insläppt mål före finalen, kunde stå emot.

Ronaldo hade fem chanser, gjorde mål på två.

Och till slut var det en bjudning som gav Brasilien det förlösande målet. Oliver Kahns enda misstag i turneringen, då han inte orkade hålla Rivaldos skott, lämnade en retur som Ronaldo högg reptilsnabbt på.

Rivaldo, ofta anklagad för att var för självisk och bara söka utrymme för sina vänsterkanoner, var på givmildare humör i finalen. Han släppte tolv minuter senare smart Kleberson högerinspel förbi sig och plötsligt var Ronaldo fri vid straffområdeslinjen.

Hans välplacerade skott nåddes inte av Kahns utsträckta fingrar och snuddade insidan av stolpen fram till 2–0.

Den brasilianska bänken for för andra gången upp i en vild jubeldans. För alla kände att 2–0-målet i 79:e minuten skulle räcka för att hålla undan till seger. Men det var en seg marsch mot den gyllene vinsten. Den första halvtimmen dominerades av Tyskland, som kom fram på båda kanterna och fick till farliga inlägg och en rad frisparkar runt det brasilianska straffområdet.

Brasilien var stelt, tveksamt och det var nästan så att vibrationerna från VM-finalen 1998 dallrade i den fukttunga luften.

Till slut kom dock chanserna för Brasilien. Och till slut kom målen.

Ronaldos mål, men en seger efter resultat av slitsamt lagarbete. Marcos, Kleberson, Lucio, Edmilson, Roque Junior, Roberto Carlos och Cafu – alla bidrog de till det efterlängtade VM-guldet.

Lagkaptenen Cafu, den ende i fotbollshistorien som varit med i tre VM-finaler i rad, gav sig inte förrän han hade kommit upp på den smala piedestalen där pokalen stod, sade några tacksamhetens ord för sig själv innan han höjde pokalen i skyn och det stora jublet, kaoset och konfettin och det kollektiva glädjefnattet bröt ut på segerpodiet.

Fotbollsvärlden gungar i gulgrön sambatakt igen.