Från proffsliv till damallsvenskan

– Ha ha, jo det stämmer att jag tränat med damerna, skrattar Daniel, när Bladetsporten lite konfunderat undrar om det verkligen går bra med vilken allsvenska som helst.

– Jag har haft mycket problem med skador under våren, och det här har varit ett bra sätt att komma igång igen, förklarar Daniel. Egentligen är det inte så konstigt som det låter. När 20-åringen valde att inte förnya kontraktet med Ålborg, och återvände hem till Hässleholm så behövde han ta det lite lugnare och komma igång successivt efter sina segdragna problem med ljumskar och höftböjare.

Och på hemmaplan fanns ju pappa Anders – tränare för Kristianstad/Wä.

– Så jag har kört fem-sex pass med damlaget. Det har mest varit för att komma igång i kroppen och köra lite passningsspel, känna på bollen lite.

nAtt spela mot damer då, jämfört med att spela mot herrar?

– Det går inte att jämföra. Man kan aldrig jämföra damfotbol med herrfotboll, damfotboll ska jämföras med damfotboll, säger Daniel.

– Men jag är imponerad av tjejernas inställning och teknik, och då är K/W ändå ingen toppklubb i allsvenskan. Men för mig har det varit roligt, det har varit kul att komma igång igen.

Ja, det senaste året har inte varit särskilt kul för mittfältstalangen.

Efter fjolårssäsongen i IFK Göteborg, som resulterade i några inhopp i A-laget, så erbjöds Daniel ett A-kontrakt, men villkoren var för dåliga för att han skulle acceptera anbudet. Istället valde han att bli proffs i danska Ålborg, och gick dit som Bosmanfall.

Inledningsvis var också allt kanonbra i klubben, fotbollen fungerade, han gillade spelsystemet och lagkompisarna och det mesta kändes nytt, kul och spännande för Hässleholmskillen.

Men när skadorna började komma förändrades tilvaron.

En ljumskskada, och problem med höftböjarmuskulaturen har hållit Daniel borta från fotbollen ända sedan i februari.

Och när inte fotbollen fanns kvar som en självklar del att hänga upp vardagen på, så blev isolationen i en ny stad smärtsamt uppenbar.

– Det var inte så att det var en plåga och alldeles hemskt, som några tidningar skrivit, men det var lite tungt. Det kan ju ta flera år att hitta riktiga vänner på en ny plats, och utan fotbollen är man i större behov av ett socialt liv, påpekar Daniel.

Så när frågan om förnyelse av Daniels ettårskontrakt togs upp fattade 20-åringen ett raskt beslut.

– Jag valde att flytta hem, och prioritera det sociala istället för fotbollen. Och det har jag inte ångrat, just nu mår jag bättre än någonsin, säger Nicklasson.

Fotbollen lägger han definitivt inte på hyllan, hans agent arbetar just nu för fullt för att försöka hitta en lämplig allsvensk klubb för mittfältaren.

– Helst skulle jag vilja till någon klubb i Skåne, men går inte det får jag väl flytta på mig norrut. Jag har ju flyttat runt sen jag var 17 år, så det ska väl inte vara något större problem, säger Daniel. Just nu vet han ingenting om sin fotbollsframtid – det kan lösa sig på en dag, men också dra ut på tiden månadsvis.

– Men jag är inte särskilt orolig. Jag är helt öevrtygad om att det kommer att lösa sig, säger Daniel.

Ljumskskadan är precis på väg att läka, och Daniel funderar nu på att trappa upp sin träning. Och att då träna med moderklubben IFK Hässleholm, klubben han lämnade för ett ungdomskontrakt i IFK Göteborg, ligger förstås ganska nära till hands...

– Ja, jag kanske ska lämna damerna och börja träna med herrar igen, skrattar Daniel.

– För jag har kanske inte så stora chanser att bli uttagen till några matcher i damallsvenskan ändå.. .