Hanna Ljungberg har gjort det igen

– Det gäller att ha lite tur också, säger Hanna Ljungberg.

Gott läkkött, skickliga läkare och en jädrans envishet skadar inte heller på vägen.

Ni kommer kanske inte ihåg det, för fyra år är trots allt fyra år och det hinner rinna bra mycket vatten under många broar mellan två olympiska spel.

Men backa bandet till sensommaren 2000, någon månad innan OS i Sydney – och Ljungberg befann sig i en läge snarlikt det som även gällt i år.

Den gången skrev vi så här om damlandslagets anfallsstjärna, precis tillbaka på benen efter meniskoperationer som sabbade fyra månaders spel:

"Det finns inte mycket i Ljungbergs två knän som läkarknivarna inte skurit i under senare år. Historien om Umetjejen är å ena sidan att hon kallats svensk damfotbolls framtid. Hon åkte till Atlanta-OS som 17-åring, har redan hunnit med EM och VM och snart, inte äldre än 21, spelat 50 landskamper. Å andra sidan är den en dyster följetong med trasiga ledband, skadade menisker och bortplockade broskbitar – och fällda tårar efter missade matcher." På en terrass på splitternya lyxhotellet Palace i Volos, med Egeiska havets glittrande blåa vatten i blickfånget – det är faktiskt lika vackert som ett vykort – fälls inga tårar.

Där bjuds ett leende av lättnad.

Ljungberg har gjort det igen – pinat sig hela vägen till sitt tredje olympiska spel.

– Det var det här knät den gången, säger hon och fingrar på ärren efter ingreppen för fyra år sedan.

– Det här var i vintras, fortsätter hon och pekar på ett färskare, rödare minne av korsbandsoperationen.

Hon funderar ett tag, säger sedan:

– Jag trodde inte det skulle vara så tufft att komma tillbaka. Man får lära sig allt igen. Jag har kunnat gå i 24 år, nu fick jag lära mig på nytt.

OS var ett mål och en dröm – men hon visste att det kanske inte skulle gå att nå.

– Jag såg hela tiden OS som en bonus, men jag kunde ändå inte acceptera tanken att missa det, säger Hanna Ljungberg, 25. Japan i premiären på onsdag och hon kanske står där vid mittcirkeln och gör avspark med Victoria Svensson – ett drygt halvår efter den eländiga knävridningen den 21 januari.

– Det känns faktiskt ingenting i knäet. Men om jag spelar? Jag vet inte. Det är inte mitt beslut.

Är du en 90-minutersspelare i OS redan nu?

– Svårt att säga. Styrke- och konditionsmässigt är det okej, även om det kan bli bättre.

– Spelmässigt går det fortfarande lite upp och ned. Och det är frustrerande ibland. Men man kommer långt på vilja också.

Har förbundskaptenen Marika Domanski Lyfors chansat som tagit ut dig i truppen?

– (tystnad). Jag var inte hundraprocentigt bra när truppen togs ut i början av juli. Men nu...peppar, peppar, känns det bättre.

Förväntningarna är stora på er hemma i Sverige. Bör de vara det?

– Man kan säga att förväntningarna är i linje med den kapacitet vi vet att det finns i den här truppen, men folk har nog inte riktigt klart för sig hur tufft det blir att möta Japan och Nigeria. Det blir stentufft. Och glöm inte att vi aldrig vunnit en öppningsmatch.

Vad vet du om Japan?

– Inte så mycket i detalj. De har gjort bra resultat, slog Nordkorea med 3–0 och det säger en hel del. Det är ett lag som springer mycket, är tekniskt och har ett bra kortpassningsspel. (TT)

Henrik Skiöld

Hanna Ljungberg

Född:8 januari 1979.

Klubb:Umeå IK.

Längd:160 cm.

Vikt:59 kg.

Bor:Umeå.

Landskamper:98.

Landslagsmål:54.

Debut i damlandslaget:Spanien–Sverige 0–8, 2 juni 1996.

Tidigare mästerskap:OS 1996, EM 1997, VM 1999, OS 2000, EM 2001, VM 2003.

Aktuell:Lagom till OS tillbaka i landslaget efter en korsbandsoperation i vintras.