”Jag planerade att bomba Mjällby”

I nför varje allsvensk premiär så tenderar jag att bli en smula överinfernalisk. Och som tur är har min kära hustru den största förståelse inför mitt passionerade intresse. Ta bara exemplet häromnatten, ett bevis för hennes kärlek. Jag kom hem sent från ett jobb och hon hade med all älskvärd ömsinthet bäddat åt mig i sonens kojliknande våningssäng.

Själv sov den kvinna som släpat mig igenom altargången tillsammans med vårt yrväder till avkomma i en bekväm dubbelsäng. Dörren var stängd, inte låst, det går att ta sig in till lejonen på zoo också, men en sokratisk inre röst säger att man ska låta bli. Kalla det överlevnadsinstinkt om ni vill.

Så där låg jag bland byggklossar och bollar, drömmande att Milan och Mjällby möttes i en het Champions League-final, och att min grabb avgjorde matchen, för båda lagen. Så hade det gått till i den bästa av världar.

I Mjällby har man inte fattat att de kommer åka ur allsvenskan. Experternas tips och profetior verkar inte ha nått fram till Strandvallen. Här har man inte tid för att kontemplera storstadens visdom, allt måste bli klart.

Inte ens en viss lokalredaktör i Malmös desperata kamp att etablera sig som en lokal röst når hit.

Jag tror Mjällby blir ett mittenlag. När min sura gamla rektor Anders Torstensson tog över rodret så tänkte jag: ”Detta går åt helvete. Finns det ingen bättre?”. Och när de värvade en gammal tomte som Lasse Jacobsson att bistå denna Torstensson var det bara bristande kunskap i sprängmedelstillverkning som stoppade mig från att bomba Strandvallen.

Nu tar jag tillbaka allting. Torstensson har både det teoretiska kunnandet och förmågan att svetsa samman laget. Lasse Jacobsson står bredvid med sin toppluva alldeles för högt på huvudet för att han ska passera för normal. Men under mössan pågår ett intensivt intellektuellt arbete. Jacobsson vet precis hur Mjällby ska spela.

Peter Swärdhs besvärligheter har flyttat till Östergötland. Hälleviksjuntan och jag känner en lättnad när laget tränar klassiskt 4-4-2, med djupled och samtidigt indoktrinerar en kampanda som lätt tävlar med Al-Qaidas.

Firman Torstensson och Jacobsson är en kamikazeduo, som inte har något att förlora och allt att vinna. Men skulle de vinna så är Jerringpriset, bragdguldet och även en del militära ordnar på sin plats.

På skärtorsdagen träffade jag samma Torstensson och lite löst klubbfolk på loftet till en minkfarm för lite påskfika. Då slog det mig att Hälleviksjuntan har haft rätt hela tiden: Torstensson och Jakobsson kommer att rädda Mjällby och har tagit tillbaka klubben till sitt ursprung. Jag känner igen min barndoms Maif igen.

Inga tillsatser, bara fotboll på Mjällbys sätt.

Kaffe smakar alltid likadant, även i sällskap med viktiga fotbollspersonligheter. Och jag minns ett tillfälle när jag hälsade på vid Milans träningsanläggning Milanello och pratade med Antono Nocerino i kaffebaren. Synd bara att jag förväxlade honom med informationssekreteraren Nicola Pozzi. En koppa kaffe på en minkfarm kan vara lika god som hos AC Milan.