Kung för en dag

Beachhandboll är för de allra flesta en rolig sommarlek. Men det är också tävling. Och då växer hornen. Sanden yr, försvarsspelet övergår stundtals i brottning och i varje anfall kämpas det frenetiskt. Nu är det inte längre lek. Vi pratar lag där varje spelare drömmer om att få spela A-final. Drömmer om att få spela inför en fullsatt och kokande centercourt.

En festsom varje spelare vill uppleva. Nåja, inte riktigt alla. Vissa övningskör fortfarande i sanden och för dom är det leken som är det väsentliga.

Glada amatörer som skapar en skön stämning runt festivalen. För alla, precis alla, verkar älska beachhandboll. Men så är också sandlådan en av de saker vi först lär oss uppskatta här i livet. Och det tar vi med oss. Liten som stor. Ung som gammal. Alla är barnsligt förtjusta i sanden. Kanske är det därför beachhandboll är så populärt. En annan förklaring lär vara att det är en sport i tiden. Det är korta, snabba matcher. Hög puls och häftig musik.

Häftigast är det runt centercourten. Och allra häftigast är det sent på kvällen. Runt 22.00 då A-finalerna drar igång och segrarna koras.

Bladetsporten bestämde sig för att punktmarkera gårdagens finaler för pojkar och flickor födda 1993. 15-åringar som drar från höften och där var och varannan verkar vara uppfödd på spenat.

Timmen innan A-finalerna drog igång så försvann de regntunga molnen, och vi fick istället en alldeles fantastisk kväll. 20 grader. Och helt vindstilla. Jag lovar...stämningen var på topp, närmast elektrisk. Planen fångades in av elbelysning och ett par tusen åskådare kantade centercourten. Det var som att befinna sig på en bättre rockkonsert. Pulsen var hög, både på och utanför plan. En atmosfär som naturligtvis smittade av sig till spelarna. Vi bjöds på ett sprakande fyrverkeri och ett helt fantastiskt party.

Jag såg skratt, jubel och segergester.

Jag såg människor berusade av glädje.

Helt enkelt beachhandboll när den är som bäst.

Den här kvällensaknade vi lokala inslag i A-finalerna. Åhus Handboll var nära - men bara nära. Både killarna och tjejerna försvann i semifinalen.

Vackert så - men det är förstås en klen tröst för spelarna som drömt om att få spela inför en fullsatt centercourt. Dessutom på hemmaplan.

Nu var det Rimbo mot Kortedala i tjejfinalen.

Lugi mot Lågan på killsidan.

I tjejernas final fäste jag mig vid Cassandra Tollbring. Lillasyster till beachkungarna Ken och Jeff Tollbring. En målvakt som räddade bollar. Och som gjorde mål själv när Rimbo besegrade Kortedala.

Ännu hetare - och ännu mer dramatik - var det i killarnas final. Lugi var på väg mot en klar seger när publiken tände IK Lågan. Supportrarna bar fram laget till en oviss sudden death, men där hade Lugi marginalerna på sin sida.

Jag själv lämnade festivalområdet med ett leende på läpparna.

Och med en dröm i bagaget.

På fredag är det min tur att vara kung för en dag.