Lika mycket show som idrott

För andra veckan i rad valde jag bort melodifestivalen. Medan Sanna Nielsen knockade Carola den svenska tv-publiken var jag tillsammans med 2 000 andra personer på thaiboxningsgala i Idrottshallen. Hårda, vältränade fighters. Så långt från fjollorna i melodifestivalen man bara kan komma.

1997 tillbringade jag 14 dagar i Bangkok med Svenska Fotbollslandslaget. Samtidigt pågick amatör-VM i thaiboxning i staden. Vi var 20 svenska journalister på plats och nyfikna som vi är bestämde oss för att besöka tävlingarna.

Jag minns att den svenske stjärnan hette Jörgen Krutry.

Och förbundskaptenen Khan Chai Pothawan.

Då var thaiboxning en smal sport i Sverige med endast ett par tusen utövare. Sen dess har det hänt en del.

Kampsporterna är den näst största idrotten i Sverige sett till utövare i åldern 15–25 år, bara fotboll är större. Och thaiboxningen är den gren som växer allra snabbast.

Vad är det då som lockar så många? Ja, se det har jag svårare att sätta fingret på. Det finns roligare saker än att få stryk. Och stryk får man i thaiboxning.

En kampsport från Thailand där man tävlar i fullkontakt. Till skillnad från många andra kampsporter har thaiboxningen tämligen få och enkla tekniker. Man använder skenben, knän, händer och armbågar i framför allt slag- och sparktekniker, men även kast är tillåtna. Knockout ger omedelbar seger oavsett poängställning.

Ryggen och underlivet är heliga annars är det tillåtet att slå och sparka på hela kroppen. Slag ger mindre poäng än sparkar. Det som ger mest poäng är knän in mot höftpartiet och gärna ovanför, i njurhöjd.

Brutalt säger motståndarna.

Inte värre än boxning menar förespråkarna. Och de blir allt fler. Eurosport och andra tv-kanaler hjälper till att sprida intresset, och helt klart finns det en publik. Medan 50-talisterna satt hemma och tittade på melodifestivalen var deras barn i Idrottshallen och tittade på thaiboxning. Människor som annars inte sätter sin fot i Idrottshallen.

Första timmen fanns det någonstans mellan 1 500 och 1 700 åskådare i Idrottshallen, men det fylldes hela tiden på med folk. När Driton Rama gick en barnförbjuden match framåt midnatt fanns det över 2 000 åskådare i Idrottshallen. En blodig fight som engagerade, som fick publiken i extas. Och som slutade snöpligt för hemmafavoriten.

För mig är thaiboxning lika mycket show och underhållning som idrott.

Det händer saker hela tiden.

Matcherna är korta och intensiva och går i ett högt tempo.

Och mellan matcherna sprutar många decibel ur högtalarna.

Här har Terry Laitala och hans kompanjoner inom boxningen mycket att lära.

Thaiboxningen slåss för att bli respekterad som idrott även i Sverige. Man är inte där ännu. Personligen anser jag att det är bättre de slåss i ringen under ordnade former än gör upp ute på gatorna.

Sen är det ingen idrott jag uppmanar grabben att hålla på med.

Jag är glad så länge han nöjer sig med att slå på pingisbollar.

Men han kan heller inte räkna med att få visa upp sin inför 2 000 åskådare.

Sanna mina ord.