Nostalgireportaget om Pål Lundin publicerades första gången i Smålandsposten 2020.

Dörren till enplansvillan i Osby öppnas. En jätte, lika stor som jag minns honom på fotbollsplanen, sträcker ut sin väldiga labb till högerhand mot mig innan vi båda kommer på oss själva och genast övergår till försiktighet i coronatider. Istället för ett handslag blir det armbåge mot armbåge.

Pål Lundin välkomnar mig in, presenterar mig för hustrun Terese, frågar om jag vill ha kaffe och börjar sedan prata om sin kärlek till Brynäs och favoritspelaren Lars-Gunnar ”Krobbe” Lundberg, som dyrkats sedan 1977.

– Krobbe ringde och gratulerade mig när jag fyllde 50, säger Pål sedan med stolthet i rösten och sträcker fram en välfylld rykande kopp med Brynäsemblem på.

Efter ytterligare några minuters hockeysnack – Pål lägger bland annat ut texten om Brynäs senaste SM-guld 2012 – sätter vi oss i soffan i tv-rummet och byter sport.

För det är fotboll det ska handla om. Och lite brottning. Och en del handboll. Pål Lundins tre favoritsporter, de han själv utövat på hög nivå.

– Jag var nog bäst i brottning. Upp till 18, 19 års ålder tillhörde jag Sverigeeliten bland juniorer och jag brottades sju säsonger i elitserien från 48 kilo och uppåt. Träningen var stentuff, man fick tänka på vad man gjorde dagen innan. Jag kunde inte brottas bakis, det fanns inte en möjlighet. Länge hade jag brottningen i baktankarna, ville satsa på det. Men fotbollen började komma alltmer och när jag blev senior i brottning blev det stor skillnad. Brottningen är för renlevnadsmänniskor och jag insåg att om jag valde fotbollen kunde jag fortsätta att ha ett roligt liv, säger han.

Det är just detta som gjort Pål Lundin till den han är, till den han blev. Hela hans fotbollskarriär gick ut på att både ha kakan och äta den, både spela fotboll på högsta nivå och samtidigt partaja när tillfälle gavs.

1980-talet var ett både märkligt och dramatiskt decennium. Ute i den stora världen pågick ett kallt krig mellan supermakter, ett krig som tinades upp och resulterade i Sovjetunionens sönderfall, kommunismens upplösning och seger för marknadsekonomin. Varken i den stora världen eller i lilla Sverige hade heller pengarullningen inom idrotten satts igång. Idrottsmän var inte bara idrottsmän, utan lärare, murare och brandmän under halva arbetsdagen. Spelarna var fortfarande mer profiler än maskiner och i den tidsandan var manegen krattad för spelare som Pål Lundin. Det gick, med lite list, att kombinera en spektakulär spelstil med en lika spektakulär livsstil och det gjorde Pål Lundin. Och under sent 80-tal och tidigt 90-tal finns en generation 70-talister bland de unga supportrarna på Värendsvallens läktare. En generation som med tiden ska komma att präglas mycket av nostalgi. Den generationen släpper direkt in Pål Lundin i sina hjärtan och där har han haft en fast plats sedan dess.

Pål Lundin kommer till Öster 1987 som 23-åring. Först då, vid den anmärkningsvärt höga åldern, väljer han att satsa fullt ut på fotbollen och helt överge drömmarna på brottningen. Och när vi börjar prata fotboll och Öster dröjer det inte länge förrän ett namn droppas. Namnet som, utöver Pål själv, utan tvekan förekommer flitigast i den här intervjun: Hans Backe.

– Jag är ganska nöjd när jag ser tillbaka på min karriär, men jag ska erkänna en sak: jag skulle kanske brukat mer allvar. Backe var på mig hela tiden och tjatade. Jag tränade inte dåligt. Jag tränade mer än alla andra, men jag förberedde mig inte alltid på bästa sätt. Samtidigt passade kanske den livsstilen mig. Kanske hade jag inte nått dit jag nådde annars? frågar sig Pål Lundin i ett kort filosofisk fundering.

Åren med Backe utvecklar sig i mångt och mycket till ett internt spel – fjärran från alla rubriker – mellan Pål Lundin och Östertränaren. Där Backe står för ordning och reda letar Lundin kryphål, söker sätt att ha roligare än det hans chef tillåter sina spelare att ha. Jag passar direkt på att fråga om det påstådda handbollsspelandet med Osby är skröna eller sanning. Det sägs nämligen att Östermålvakten spelade under falskt namn för att lura Hans Backe.

Pål Lundin bekräftar direkt.

– Det stämmer. Jag spelade handboll i smyg. Jag hade kontrakt med Öster, fick tre fyra tusen i månaden och då fick man inte utöva andra idrotter utan klubbens medgivande. Jag spelade handboll med Osby, vi mötte Markaryd borta och jag tänkte inte så mycket på det. Sedan kom jag på det: ”Fan, Markaryd är ju Kronoberg, Småland!”. Det stod ju dagen efter i Smålandsposten att Pål Lundin gjort nio mål. Backe blev vansinnig och jag lovade att jag skulle sluta med handboll. Men det gjorde jag ju inte, tillägger Pål och avfyrar ett skratt.

Nej, men det var visst din bror som gjorde målen efter det?

– Hahaha. Ja, jag spelade vidare hela den säsongen men istället stod det Ola Lundin, 13 mål, och sånt i tidningarna. Jag skrev in brorsans namn i laguppställningen.

Sedan fortsätter berättelserna. Dråpligheterna. De där händelserna som smakar bäst efter ett antal år i marinad. Att lyssna på Pål Lundin är att lyssna till en enda lång rolig historia, av en berättare vars ögon lyser vid återblickarna och som bjuder på ett behagligt smittande skratt.

Och när vi ändå är inne på spelet mellan Lundin och Backe passar Pål på att dra några stories till.

Träningsläger med Öster i Singapore. Dags för frukost. Alla Österspelarna på plats, utom en.

– Hotellhissen gick rätt ner till frukostmatsalen och alla som satt och åt kunde se vem som kom ut ur hissen. (Tonny) Westring försökte först väcka mig. Gick inte. ”Jag får inte liv i honom” sa han. Sedan gick Prigge (Sergej Prigoda upp. Lyckades inte väcka mig. Sen gick Backe upp och fick liv i mig. Han och jag åker ner tillsammans i hissen. Backe går ut. Stolt. ”Yes, jag fick ner honom” liksom. Sedan ser alla att jag trycker på knappen och åker upp. Då skulle jag ha velat se Backes min.

Du missade uppstigningen?

– Jag hade precis gått och lagt mig. Fy fan.

Av bara farten förflyttar sedan Pål Lundin tankarna till ett annat, mer närliggande träningsläger.

– Vi var i Danmark, långt ute på landet. Backe tänkte väl att nu ska jag jävlar ta dem så långt ifrån civilisationen det bara går. Men det var bara att ringa taxi, den fick köra fyra mil och sedan var det inte mer med det. Han var noga med tider, Backe, och det tyckte jag var bra. Kom man inte i tid fick man böta och jag sponsrade ganska bra i den kassan. Klockan var väl halv nio på morgonen när vi kom tillbaka med taxin. Vi bodde på något konstigt hotell, motell eller jävla sportcenter. Jag kommer fan inte ihåg men där var en säkert 100 meter lång korridor med dörrar in till varje rum. Där kommer vi gående klockan halv nio. Jag går till min dörr, greppar handtaget och precis då öppnar Backe sin dörr och ser oss direkt. Jag skulle gå in och lägga mig men fick snabbt låtsas att jag stängde dörren och var på väg mot frukosten. Detta vet Backe fortfarande inte om. Vi kanske inte ska berätta det för honom?

Jo, det tycker jag nog att vi ska göra.

– Han måste ha misstänkt något, förresten. Jag hade andra kläder på mig än vad jag brukade ha vid frukosten om man säger så. Men han sa ingenting.

Pål Lundin var, som vi minns honom som aktiv, en spektakulär målvakt, ofta clown kallad. Hans speciella spelstil innehöll en repertoar, bestående av ”galna” utrusningar lika väl som omöjliga tv-räddningar. Under sina elva år i Växjö satte han outplånliga avtryck.

Såg du dig själv som clown?

– Nej. Jag hade en speciell stil eftersom jag aldrig hade någon målvaktstränare, förutom Göran Mårtensson en kort period i Öster och – i och för sig – Janne Eriksson i Trelleborg. Jag försökte spela på ett sätt som gynnade mig och laget. Jag var ute långt utanför straffområdet och tog emot bollar som en libero. Visst kunde jag bomma ibland men räknar du ut det procentuellt avvärjde jag nog fler lägen än vad jag orsakade. Får du rena frilägen mot dig har du inte den procenten. Kolla hur målvakterna spelar i dag. Det påminner väldigt mycket om hur jag själv spelade. Och jag kan inte minnas att det fanns någon målvakt som var före mig med att rulla ut bollen. Det var en skada som låg bakom, ett uttänjt ledband som gjorde att jag inte kunde göra vanliga utsparkar. Så jag rullade bollen, tjänade fem tio meter och sen skickade jag iväg den. Jag har ju ett ganska bra tillslag och det ledde ofta till en anfallssituation. Jag slog frisparkar, jag var uppe på hörnor och stod ofta långt från mitt mål. Tidningarna idiotförklarade mitt spelsätt, men jag fick också beröm när det gick bra.

Sedan är det lika bra att lyfta upp ännu en omtalad Lundinstory till ytan. Den klassiska historien om när han blir uppringd av förbundskapten Tommy Svensson.

– 1990, Österrike hemma, jag tror att Ravelli skulle bli pappa och inte kunde vara med. Jag är hemma i Växjö efter en ledig helg i Göteborg med min dåvarande flickvän. Vi har festat rejält och jag är väldigt sliten. Telefonen ringer, rösten i andra änden presenterar sig som Tommy Svensson och jag tror att det är en polare som driver med mig. Jag lägger på. Det ringer igen. Den här gången tar jag bara upp luren och lägger på igen utan att svara. Efter en stund ringer Backe. ”Fan, Lundin, du kan ju inte slänga på luren när Tommy Svensson ringer!”. Då först förstod jag att det var på riktigt och att jag var uttagen i landslaget. Backe fick köra mig till flygplatsen eftersom jag inte var i stånd att köra. Han stannade fan på vägen och köpte en ask Läkerol till mig för jag luktade.

Samtalet avbryts tillfälligt. Sonen Viktor, 19, kommer in, hänger av sig jackan och går in i köket. Pål riktar sin uppmärksamhet mot Viktor, som precis avverkat ett träningspass.

– Tjena Wille! Varit på konstgräset? Gick det bra? Tacklade du ner några? undrar Pål.

– Nej, men Berg gav mig ett nacksving, svarar Viktor.

– Men det är ju brottning, för fan! utbrister fadern.

Efter den snabba lägesrapporten pratar vi vidare – och kommer än en gång in på Hans Backe, en person Pål Lundin verkligen ser upp till.

– Överlägset bäste tränaren jag haft under alla år. Han vek inte en tum, stod för vad han sa. Ibland petade han mig, trots att det var svårt att peta mig, jag kan ju leva jävel. Men det enda som hände var att jag blev förbannad, jag hade alltid respekt för Backe. För honom fick jag spela mitt eget spel, han la sig aldrig i hur målvakterna agerade, som vissa andra tränare. Jag tror att han gillade mitt spel men han var som sagt på mig ofta om att jag skulle sköta mig bättre på andra sätt. Jag har inte hört det själv men en gång ska han ha sagt att ”Pål Lundin skulle ha kunnat bli en världsmålvakt om han brukat allvar”. Då kan man få lite ångest, men vafan, gjort är gjort.

Hur ser du tillbaka på åren i Öster?

– Fantastiska! Det tragiska är att tiden går så jävla snabbt. Jag har fan blivit morfar ju. Jag var bara 20 när jag fick barn. Om jag är Sveriges mest omogne 55-åring i dag kan du bara tänka dig hur omogen jag var som 20-åring.

Vad tycker du om dagens målvakter?

– D-e är clowner däremot! Det är publikräddningar till höger och vänster. Istället för att sträcka upp händerna och ta bollen tippar de den till hörna och kastar fötterna för att få höga betyg i media. Det finns ingen målvakt som kommer i närheten av Peter Schmeichel och kommer aldrig finnas. Han spelade som en målvakt ska göra. Han var stor, stark, tog 150 i bänkpress och var bra på allt: utsparkar, insparkar, räddningar och på att sätta igång spelet.

Du själv var rätt bra på straffar.

– Ja, det var jag. Jag vet inte riktigt varför, men jag körde en del B-finter. Drog ut på tiden genom att knyta skorna, tappa vanten och sånt. Då går det några sekunder som får skytten att börja tänka. Jag fick också en massa videoband med motståndarlagens straffar och var bra påläst. Någon räknade ut att jag under en ganska lång period räddade 70 procent av alla straffar. Till slut gick det så långt att jag fick press på mig när det blåstes straff. Jag var inte i närheten av att ta en enda straff 97 och 98 och så ska det ju inte vara? Jag satte press på mig själv att ta straffar och det hände till och med att journalisterna frågade varför jag inte tar lika många straffar längre.

När jag googlar ”Pål Lundin skandal” får jag 2530 träffar. Men antalet träffar som innehåller alla tre orden i samma artikel är lika med noll. När jag berättar om min googling utbrister Pål Lundin:

– Va? Skojar du? Har de tagit bort det?

Att ordkombon inte ger några konkreta resultat beror på att Pål Lundins prime som målvakt var i början och mitten av 90-talet. Då fanns varken internet eller sociala medier.

Tänk om sociala medier funnits under din tid i Öster.

– Haha, fy fan. Det hade inte varit bra. Alla kameror som finns i varje telefon i dag. Förr hade man en hederlig Nokia. Men jag själv är helt ointresserad av sociala medier. Jag tittar ingenting, förutom min dotters Instagram för att se barn och barnbarn. Jag har ingen Facebook eftersom jag inte har något intresse.

Hade du mycket med ordningsmakten att göra under Östertiden?

– Det skrevs en massa lögner när man var ute och fajtades. Det var väl egentligen bara när jag drog till England 1999 det var fajt på allvar. På Oléo. Ett fantastiskt ställe, för övrigt. Fan vad roligt jag har haft där.

Vad var det som hände den där gången 1999?

– Det blev ju slagsmål. Inga detaljer men jag tycker inte att det var mitt fel. Vad vakterna gjorde för stå för dem, det var fegt, enligt mig. Men jag slår hellre än att bli slagen och om någon jävel står med en flaska och ska slå den i huvudet på dig – står du då och väntar på smällen? Då klipper du hellre till, sen får man ta skiten sen. Det var tre stycken mot mig. Jag låg och brottades med två av dem på dansgolvet.

Var det enda gången?

– Det var enda gången det kom ut. Jag tycker inte att jag hade några problem i Växjö direkt. Det var väl en gång på Zick-Zack i slutet av 80-talet annars var det mer under Osbytiden. Jag var faktiskt lugn under Växjötiden jämfört med i Osby. Här fanns det en hel del tuffingar.

Blev du provocerad ofta när du var ute?

– Bra att du sa det, så slapp jag. Jag blev provocerad nästan varje gång jag var ute. Samtidigt fick vi skylla oss själva, vi Österkillar som gick före i kön överallt och trodde att vi ägde hela världen. På den tiden tyckte jag det var bra, men jag kan förstå annat folk som fick stå och köa medan vi bara gick in. Jag hade blivit vansinnig. Men att låta det övergå i våld? Aldrig.

Det blir nästan ett helt 90-tal i Öster för Pål Lundin, en tidsperiod där Öster både är nära SM-guld, sedan genomlider ett antal kval och till slut åker ur Allsvenskan. Trots att Pål Lundin och Claes Green rankas som ett av landets absolut bästa målvaktspar pekar kurvan nedåt för Östers IF. När Pål Lundin till slut lämnar Öster 1999 gör han det för Oxford United. En dröm går i uppfyllelse och ett år som ska bli oförglömligt väntar. Tillsammans med lagkamraten Mark Watson i Öster drar Pål Lundin till fotbollens förlovade land.

– Engelsmännen är fantastiska. Oxford är en universitetsstad och inte alls så fotbollsgalen som många andra städer. Ändå var det helt tokigt. Man kunde inte gå någonstans, man var igenkänd överallt och sågs som större än premiärministern. Tänk då hur det är i Liverpool och alla andra stora fotbollsstäder. Vi spelade på Manor Ground och det var alltid fullt med folk och ett jävla liv. Det fanns massor av pubar överallt, även egna lokala pubar där vi spelare hade exklusivt tillträde. Det är något jag tagit med mig hem. Jag drack inte öl innan jag åkte till England, nu dricker jag ingen sprit men älskar öl. Ölsmaken är fantastisk; det kan bli en pilsner på onsdag, två på fredag och noll på lördag. Jag tänkte bjuda på en öl men du kör ju bil.

En sak smärtar Pål Lundin när det gäller spelet i England. Att hans far Kaj aldrig fick uppleva sonens utlandsäventyr.

– Det jag ångrar är att jag inte tog chansen tidigare. Pappa var boxare och fotbollsspelare, stenhård gammal back i Osby som älskade engelsk fotboll. Pappa ville att vi skulle börja boxas men mamma sa stopp, så vi fick gå en trappa upp i sporthallen och brottas istället. Mamma höjde mig alltid till skyarna när jag idrottade men pappa sa aldrig någonting. Det kändes som att jag strävade efter att få bekräftelse från honom. Nu fick han aldrig se mig spela fotboll i England, men han hade varit stolt. Det tror jag.

Efter 1,5 år i Oxford och tre tränare, varav Pål inte kom överens med den senare av dem, bär det hem till Sverige och Umeå. Terese flyttar med Pål upp till Västerbotten och det är kärlek vid första ögonkastet mellan de båda och universitetsstaden. När Umeå två månader senare klarar kontraktet i Superettan har Pål Lundin bestämt sig. Det är i Umeå han vill bo. Men så kommer en sak emellan.

– Hade det inte hänt hade jag inte suttit här i dag. Då hade hela familjen bott kvar i Umeå. Vi sitter vid bordet i förhandlingar. Treårskontrakt, lönen okej. ”Vi kör” säger vi och jag ska precis skriva på när telefonen ringer. Det är Jensa (Jens Svensson), min tidigare lagkamrat i Öster, som frågar om jag är intresserad av att spela för Trelleborg. Allsvenskan, bättre betalt, klart jag är intresserad. Allt tvärvände där mitt under förhandlingarna. Så blev det tre år i Trelleborg. Egentligen hade jag tänkt lägga av efter England. Sedan fick jag en nytändning i Umeå och sedan blev karriären flera år längre än vad jag tänkt.

Karriären avslutas 2003. Men redan hösten därpå börjar det ryktas om att Pål Lundin ska göra comeback. Här tar jag chansen till egen upprättelse. I oktober 2004 blir jag nämligen tipsad om att Malmö FF har skadekris bland sina målvakter och att Pål Lundin sensationellt tillfrågats om att hoppa in. Jag ringer Lundin, som svarar spjuveraktigt men varken bekräftar eller dementerar. Jag litar på tipsaren, som är mycket initierad, och skriver. Vad händer? Jo, Smålandsposten görs till åtlöje av halva fotbollssverige. Det påstås nämligen att vi (jag) gått på ett 2,5 år gammalt aprilskämt, där ”nyheten” bestod i att Pål Lundin skulle spela för Malmö FF. Min dåvarande chef Johan Persson kände sig rentav tvungen att i sin krönika dagen efter skriva följande:

”Vi hade inte bara fel, det visade sig dessutom att "nyheten" presenterades som ett aprilskämt för två och ett halvt år sedan. Vi hade en källa som vi litade på och en Lundin som svävade på målet som om han hade något att dölja. Det är en klen tröst att goda aprilskämt ligger nära sannolikhetens gräns”.

Plågsamt och pinsamt, men hur låg det egentligen till? Jag hade ingen anledning att tvivla på min källa och gör det ännu mindre nu, efter att jag ber Pål förklara hur läget låg till den där hösten 2004.

– Allt stämmer. Jag skulle vara standby för Mattias Asper. Jag förhandlade med Malmö FF och var så gott som klar, men i sista stund var det något som kom emellan, vad som kom emellan vill jag inte gå in på än i dag, säger han.

Ett annat sensationellt inhopp som inte heller blev av och som inte ens kunde förväxlas med ett aprilskämt var när Öster drabbades av målvaktskris 2007. Pål Lundin kallas in, ställer upp när Öster kallar och infinner sig på träning.

– Öster tränades av Gert Stille eller vad hette han? (Giles). Det var Sundsvall hemma, jag tränade på fredagen och det gick förvånansvärt bra. Lördagen kom, inläggsövningarna gick bra som fan. Det är ju det jag gillar, att styra spelet. Jag gick upp, plockade ett inlägg, landade – och sedan fick jag en kniv rätt in i vaden med fem minuter kvar av träningen. En bristning. Annars tror jag jävlariden jag hade spelat.

Tänker du på det i dag – hur nära det var?

– Ja, jag hade ju kunnat göra comeback, men jag kunde ju gjort bort mig också. Släppt fyra bollar. Sen hade det varit det fansen kommit ihåg av mig. Det vet man ju inte.

Hur mår du i kroppen i dag?

– Med facit i hand borde jag nog ha gett fan i de sista åren. Om du bara tränar, tränar och tränar säger kroppen till slut ifrån. Förutom fem hjärnskakningar hade kroppen klarat sig bra fram till de sista åren men där började det ta stopp. I Trelleborg fick jag två hjärnskakningar till och min sista match vaknade jag upp i omklädningsrummet i Västerås efter att ha fått ett knä i huvudet. Hela sista året tränade jag knappt utan fick bara sprutor när det var dags för match. Det var varken rättvist mot mig eller laget. Nu har jag migrän på gamla dar och det är resultatet av hjärnskakningarna. Jag har tre diskbråck i ryggen och det är lite från och till. Artros i båda knäna. För en månad sedan låg jag två veckor i karantän, kunde inte resa mig. För två år sedan var det som värst, då var jag sjukskriven i sex veckor. Jag skulle gå på toa på natten och svimmade av smärtan. De andra i huset fick lyfta upp mig, men jag hade landat jättefint. Jag hade ju lika gärna kunnat slå huvudet i badkaret och dö.

Du driver egen firma sedan länge och jobbar som murare. Hur fungerar din kropp med ett sådant yrke efter alla skador och smällar?

– Det fungerar faktiskt hyfsat. Men det gäller att ta det försiktigt.

Hur ser du tillbaka på din fotbollskarriär i dag?

– Alltså, även dålig reklam är bra reklam och det är roligt att veta att man inte är bortglömd. Det handlar kanske om att jag satt någon form av avtryck genom min spelstil och mitt sätt att vara. Men det är på gott och ont. Jag var ju väldigt ojämn, det måste jag vara ärlig och säga. Jag tyckte själv att när jag var på gång, när jag hade min dag då fanns inte många som är bättre än jag. Och ibland, när jag kände att allt stämde, tyckte jag att jag var bäst i världen. Problemet var att i nästa match kunde jag känna att jag inte ens höll division 7-klass. Det var väldigt höga berg och lika djupa dalar. Jag satte extremt höga krav på mig själv och jag vet ärligt talat inte varför jag gjorde det. Nu spelar båda mina pojkar fotboll och jag säger alltid till dem att de ska ta det för vad det är.

Skymningen börjar falla över Osby denna ovanligt ljumma aprilafton. Jag plockar upp kameran, ber om att få ta några bilder när Pål Lundin kommer med ett av de mest ovanliga önskemål jag hört.

– Får jag lägga in en prilla först? Jag ser inte klok ut på bild om jag inte har en snus inne.

Som sagt: det finns många fotbollsspelare i världen. Men det finns bara en Pål Lundin.