Sagan står inför sitt sista kapitel

Allt började med VM-guldet i Prag 1990, en fantastiskt vacker vårdag i den tjeckoslovakiska huvudstaden.

Tretton gånger har detta svenska landslag rest hem från VM, EM, och OS med medaljer av olika valörer bland klisterburkar och ispåsar i de stolta handbollstrunkarna.

Miljoner svenskar har följt dramatiken framför tv-apparaterna. Tusentals har suttit på läktare i Prag, Kumamotu, Kairo, Reykjavik, Sydney, Zagreb eller var än Bengt Johanssons landslag rullat upp motståndarförsvar.

Folkkära har de blivit, mer och mer.

Men på torsdag kan det vara över, om resultaten i mellanfasen med Ungern, Frankrike och Slovenien slår fel.

–Ja, det kan ta slut här, men den gyllene epoken kan ju fortsätta.

Ljubomir Vranjes, snart 30 år, spelade sitt första VM 1997.

Kanske sitt sista 2003.

–Det vet jag inte. Jag får se om jag orkar fler, jag bestämmer mig år från år, säger han. Han har kontrakt tre år till med Nordhorn.

–I bundesliga är det inga problem, där hinner man vila upp sig. Men mästerskap med landslaget sliter hårt, det är spel var och varannan dag.

Magnus Wislander, Staffan Olsson, Ola Lindgren, de berömda 1964:orna, har åkt i segertåget ända sedan Prag.

Några år yngre Magnus Andersson och Tomas Svensson också.

–Epoken med 64-orna tar väl slut. Men det finns unga spelare hemma, och Kim Andersson som är med här, som kan ta vid, säger Ljubomir Vranjes.

–Men det krävs tid och erfarenhet för att lyckas. Å andra sidan har ungdomarna glöd och entusiasm, funderar Ljubomir.

Hur mår du?

–Det är som det brukar kännas efter några matcher.

Ungern på onsdagen och Frankrike på torsdag.

–Nu är det bara att smälla på, säger Vranjes.

Ja, nu gäller det bara att vinna två dagar i rad.

Men inte ens det räcker garanterat till en semifinalplats eller chansen att kvala in till OS 2004. (TT)

Bo Harmby