Snabb start räckte inte för Folkesson
– 100 meter? Jag har inte sprungit sprinterlopp sen jag gick på högstadiet, och då rörde det sig om 60 meter. Men visst, vi kör på det, säger Stefan när han får förslaget.
Mitt senaste sprinterminne är från gymnasiet och jag var då inte känd som någon sprinterkung i skolan.
Mycket ovisst på förhand alltså. Tiden var ointressant för oss, vi skulle duellera man mot man på två mittenbanor.
– Vem vinner nu då?, frågar jag Folkesson när vi står på startlinjen.
– Jag hatar allt som har med löpning att göra. Både kort- och långdistans, det här blir nog tufft. Jag känner mig faktiskt ganska segerviss, jag vet inte varför men det är bara en känsla jag får när vi ställer oss i startposition.
Fotograf Bosse Nilsson har ställt sig vid målet och jag ber Bosse vråla en ”klara, färdiga, gå” för att slippa snack om tjuvstarter.
Trots den olidliga värmen har man lyckats pumpa upp en liten gnutta av adrenalin i kroppen och när Bosse vrålar ”GÅ” sprintar vi iväg. Stefan tar starten – den så viktiga starten i ett 100-meterslopp.
”Jag får inte släppa honom”, tänker jag.
Jag blundar och försöker få igång någon sorts armpendling med raka handflator – jag flyger fram!
Jag är nästan förvånad själv hur lätt det känns. Jag svischar förbi Folkesson och när cirka 30 meter återstår slår jag en blick åt höger för att se var karln tagit vägen. Jag ser inte till honom i ögonvrån.
”Yes, det här går nog vägen”!
De sista meterna är tunga och det är inte samma klipp i benen och armpendlingen längre, men jag lyckas hålla undan.
Segermarginalen uppskattas till fyra meter av Bosse och det får väl betraktas som ganska ”safe”…
Men usch, vad jobbigt det var, jag tvingas att göra ”fällkniven” efter målgång och när vi går tillbaka är jag så andfådd att jag knappt kan prata. Snacket sköter Bosse och Stefan…
– Min kropp är inte gjord för att springa, så är det bara, pustar Stefan. – Men du tog starten, då trodde jag att du skulle kamma hem det, svarar jag stötvis mellan djupandingarna.
– Ja, men sen började jag titta på hur du sprang och då tappade jag tempo.
Det måste ha varit min grymma armpendling som Stefan Folkesson försökte ta efter…
