Staffan hoppas på önskerepris

De vet båda hur det känns och det är just den känslan de båda återigen strävar efter.

–Mitt största ögonblick som skidåkare, det var segern förra året, säger Raul Olle.

–Mitt största var då jag vann 1999, säger Staffan Larsson.

Bäst chanser tros estländaren ha. Han har visat de resultat under säsongen som Staffan Larsson hoppades själv kunna prestera. Raul Olle var tvåa i Finlandialoppet, vann förra helgen Tartu maraton i Estland över 63 kilometer och är sammanlagd fyra i Internationella skidförbundets (FIS) långloppscup efter tre körda tävlingar.

–Jag känner att formen är god och att jag kan ha en god chans på söndag, säger han.

Förra året vann han som första estländare någonsin Vasaloppet.

Den segern gav honom motsvarande fyra årslöner hemma i Estland – 110 000 kronor.

Den bidrar också till hans favoritskap i årets tävling.

För Staffan Larsson började säsongen mycket bra. Han var med i diskussionerna om en biljett till VM i Lahtis och målsättningen var att vinna långloppscupen.

–Men jag blev sjuk lagom till långloppscupen började och fick stå över ett lopp. Kort därefter körde jag ett annat lopp och fick hög feber. Antagligen hade jag något virus kvar i kroppen, säger han.

Drömmen om en totalseger i långloppscupen är borta. Drömmen om seger i söndagens Vasalopp skulle han aldrig släppa. Inte efter segern 1999.

–En seger är en seger. Två är mer. När det gäller Vasaloppet behöver jag inte ladda, det finns så djupt inom mig. Han blev känd i TV-rutan som ”Stak-Staffan” när han 1994 stakade hela vägen mellan Sälen och Mora på grund av ett benbrott. Då blev han femma.

För tre år sedan såg ut som en segrare – ända fram till mållinjen då Peter Göransson var först.

Segern kom istället 1999 och längs spåret lyftes han fram av folket i Mora.

När nu Staffan Larsson återigen gör sig beredd inför Vasaloppet är det som vanligt med kostuppladdning. I två dagar tömmer han kroppen på kolhydrater och äter i stället bara proteinrik kost.

I torsdags körde han det mardrömspass som sträcker sig till kroppen säger absolut nej. Därefter börjar uppladdningen med kolhydrater. Varannan timme äter han mat.

–Det mesta man tänker på nu är mat och åter igen mat. Det här gör att man blir snurrig i huvudet och lättretad.

Om det är värt det?

–Hela min uppväxt har jag levt med det här loppet. Nu vet jag hur det är att vinna och det är som en dröm. Det vill jag uppleva igen.