Stefan Holm – minst men störst
–Otroligt att tävlingens minste hoppare vinner. Och för tysta tvivlarna räcker det väl med att visa upp den här, säger Holm och särskådar sin nyvunna VM-guldmedalj.
Efter finalen i OS i Sydney bubblade Holm av ilska.
Efter inne-VM i Lissabon bubblade han av lycka. Men drivkraften till guldet fann han i fjärdeplatsen i Sydney.
–Jag har tänkt på den här tävlingen varje dag sedan ribban föll på 2,35 i Sydney, förklarar han.
Den dopningsavstängde världsrekordhållaren Javier Sotomayor fick sin avstängning halverad av Internationella friidrottsförbundet (IAAF) och tilläts starta i Sydney där han tog silver – och ”stal” Holms brons.
–Jag har inget emot ”Soto”, men jag tycker verkligen att IAAF agerade fel, menar Holm, som efter OS tränat hårdare än någonsin, och varit mer motiverad än någonsin.
Vreden från Sydney blev till guld i Lissabon.
Men det blev ett sällan skådat drama – under svårast möjliga förhållanden. Precis som i damtävlingen hade hopparna fullt sjå att hitta fram till ribban.
Höjdkillarna började ute på löparbanan, hoppade över en stålramp där en kamera följde de längre loppen, passerade sedan både tresteg- och stavhoppsbanorna (där det pågick tävlingarna), fortsatte därefter nedför en ramp på cirka 30 centimeter samt över 60-meterbanan där det pågick försökstävlingar för fullt.
–Det var svårare än jag trodde med den där rampen, erkänner Holm.
Det var också många rivningar i början, bland annat hade Holm en slarvrivning på 2,25.
–Jag kom helt enkelt för nära ribban. Över huvud taget hoppade jag inte alls bra, tekniskt sett, någon gång under hela tävlingen. Men det gäller ju att ribban ligger kvar och jag hade lite flyt att den gjorde det den här gången. 2,29 var en nyckelhöjd. Holm tog i första och Strand i andra. Det gjorde att svenskarna låg tvåa och trea efter världsettan Andrej Sokolovskij från Ukraina när ribban lades upp på 2,32. Kvar i tävlingen var även amerikanen Nathan Leeper och så Holms gamle antagonist Sotomayor.
Sokolovskij, Sotomayor, Leeper och Holm rev alla sina första försök på 2,32. Staffan Strand hade då guldläge och såg ut att klara, men han snuddade ribban med hälarna och den föll obönhörligt till marken.
Istället skulle det avgöras på det andra försöket. Efter mycket knappa rivningar av Sokolovskij och Sotomayor ställde sig Stefan Holm på ansatsbanan.
Han såg nästan ut som en dvärg bland alla tvåmetersmän. Men ”dvärgen” tog fart och studsade upp – och över.
–Ett sådant där hopp man inte minns som mycket av. Inte perfekt, men ribban låg ju kvar, flinar han.
När Holm såg att den darrande ribban verkade välja att stanna kvar 2,32 meter upp i luften fick han glädjefnatt. Den lille värmlänningen rusade runt på innerplan och bubblade över av eufori och adrenalin.
–Jag ville bara dansa och le och ta hela världen i min famn. Då visste jag att jag skulle ta medalj, att det skulle räcka till guld trodde jag inte. Men guld blev det. Sokolovskij, Sotomayor och Leeper rev alla ut sig. Sista hotet mot Holm var Staffan Strand. Höjdpolaren som Holm tävlat mot under halva livet, allt sedan Festis-Spelen i Falun den 19 mars 1989.
Då, för snart tolv år sedan, vann Holm på 1,55.
Och han vann även i Lissabon på söndagen.
När Strand rev sitt tredje försök på 2,32 var guldet Holms. Samtidigt som Strand, trots sin bronsmedalj, slängde tröjan i marken av besvikelse ville Holm ta hela arenan i sin famn.
–Det är helt otroligt. Inte ens i mina vildaste fantasier hade jag drömt om det här, säger Holm insvept i den svenska flaggan.
Men det var som en saga, som David och Goliat.
Den lille hade besegrat alla de stora.
