Vattenriket

Kultur Artikeln publicerades

I Venedig är vattnet det mest påtagliga, och Thomas Kjellgren möter det inte bara i staden, utan också i konsten och litteraturen. Detta är andra delen i hans tredelade serie med italienska möten.

Venedig är en stad som alla tycks ha varit i – också alla de som aldrig har satt sin fot där.

Det var kanske därför som Aleksandra Mirs vykortsverk på förra årets biennal blev så intressant och verkningsfullt. Hon tryckte och delade ut en miljon vykort, med motiv från hundra platser över hela världen som alla förknippas med vatten – Venedigs "byggsten" – och alla bar de den lika självklara som förbryllande texten "Venezia".


Kanske var Mir ute efteratt befria Venedig från de stereotypa bilderna av städernas stad, eller att skapa en ny, tidlös geografi där hon visar att hur unik en plats än är så innehåller den element av alla andra platser.

Det är i ljuset av detta jag rör mig i dagens Venedig. Men också i pestljuset från Thomas Manns novell "Döden i Venedig", där jag följer Gustav Aschenbachs själskamp mellan sinneslidelsernas upplösning och den ordnande viljan.


I nästa ögonblickhör jag de upprörda rösterna i ett instängt hotellrum, inte så långt ifrån Canale Grande. De träder fram ur Ian McEwans klaustrofobiska roman "Främlingars tröst". Marys och Colins semester i staden med alla vattenvägar blir inte bara till en prövning av deras förhållande utan också till ett fortsatt liv i en obehaglig ovisshet. Allt medan staden fortsätter att vara en föränderlig, bedräglig vattenspegel.

Eller så låter jag Joseph Brodsky vägleda mig rakt in i det fuktdrypande, dimhöljda Venedig. En stad som, i fel årstid, nästan upphör för ögat och som ibland enbart existerar som en inre kartbild:


Att spegla är en egenskap hos flytande substanser, och också regniga dagar kan man bevisa att ens trohet är större än glasets genom att ställa sig bakom ett. Den här stan tar andan ur en i alla sorters väderlek, och vädervariationerna är hur som helst begränsade. Och om vi verkligen är delvis synonyma med vattnet, som är helt synonymt med tiden, då gör ens inställning till den här platsen framtiden bättre, bidrar till det Adriatiska hav eller den Atlant av tid som lagrar våra spegelbilder för en tid då vi sedan länge är borta.


Ett vatten, en stad som lagrar våra spegelbilder. Hisnande tanke! Precis som när Brodsky citerar Hazlett och säger att det enda som skulle kunna överträffa denna stad av vatten är en stad byggd i luften. Det skulle vara precis som i en roman av Italo Calvino. Jag läser denna berättelse redan i mina tankar…