Tv-serien om mordet på Kim Wall tar oss bakom kulisserna

Hösten 2017 dök den danska polisens dykare dag efter dag i Køgebuktens mörka vatten – och en hel värld höll andan. Det märkliga försvinnandet av Gislövsfödda journalisten Kim Wall, under en ubåtsfärd i Öresund då hon skulle intervjua en uppfinnare, drabbade överallt människor med tanken ”tänk om det hade varit min dotter”. Eller min vän. Eller jag själv.

Det finns alltså skäl att närma sig ärendet försiktigt, när händelserna kring mordet nu blivit en tv-serie i sex delar. Rätt skönt, då, att kunna konstatera att vad som kunnat bli en smaskig, actionspäckad serie med smattrande helikoptrar, hjältemodiga dykare och skurkjakt, centrerat kring ett blodigt våldsdåd, blivit något helt annat. Något mer på allvar, och något vi aldrig sett förut.

För seriens skapare har haft tillgång till Köpenhamspolisens mordutredare, och dessutom paret Ingrid och Joachim Wall, Kims föräldrar. Det gör att vi kan komma bakom kulisserna. Och under huden.

Det dova, dämpade diskbänksdramat utspelas i en gråmolnig värld, bland människor med id-brickor runt halsen, bärande pärmar och lådor med beslagtaget material i gråvita korridorer eller skissande på whiteboards i nordiskt färglösa konferensrum. Ingen romantisering, bara dag efter dag av fruktlösa dykningar i sundet, jagande nålar i en höstack.

Inte en droppe blod, inte en käftsmäll, inte ett enda avlossat skott, så när som på dem som mordutredaren Jens Møller avlossar under andjakt.

Søren Malling gör Jens Møller med stenansikte, en ärrad polis som efter 138 mordutredningar vågar blanda logik med magkänsla. Och som inte helt oviktigt har en dotter i Kim Walls ålder. En dotter han försummar, eftersom han försöker lösa ett mord på någon annans barn.

Det sammanbitna paret Wall, som spelas av Rolf Lassgård och Pernilla August, är dramats emotionella brännpunkt. De erbjuder en stark identifikationsyta, och deras behov av svar och avslut framstår som djupt mänsklig.

Hur det går vet vi. Så vari ligger då dramat? I det mödosamma, obevekliga och tjurskalliga polisarbetet med att pussla ihop vad som kan ha hänt och skala bort vad som inte kan ha hänt. I kampen mot klockan, medan mördaren bekvämt ändrar sin historia för att passa varenda liten ny bit fakta som grävs fram.

Låter det tråkigt? Det är det inte. Det är högst fascinerande.

I slutet lyser Kim Wall och det hon stod för. Mördaren? Han får bara lysa med sin frånvaro.