Filmrecension: Den enda vägen

För ett par veckor sedan var det premiär för Manal Masris sevärda dokumentär "Brev till en seriemördare". Nu är det dags för en fiktiv film som skildrar skräcken och förvirringen när en serieskytt härjar i Malmö.

Två bröder från Lindängen i Malmö sitter och snackar i sin bil efter en fotbollsträning. Storebror Michel har bra flyt på jobbet som bilmekaniker och lillebror Alex har chans att få ta ett eftertraktat truckkörkort. Ur skuggorna dyker en maskerad skytt upp och går till attack. Alex blir träffad av skotten och riskerar att bli rullstolsbunden med svåra nervsmärtor.

Men istället för att få hjälp från polis och samhället i stort blir bröderna genast misstänkliggjorda. Är de inte i själva verket kriminella? De får kanske skylla sig själva? Operationsköerna i Malmö är långa men i Köpenhamn kan Alex räddas från sina plågor. Problemet är att en operation där kostar 70 000 kronor. Det sätter press på Michel, som förlorar sitt jobb när arbetsgivaren drar öronen åt sig.

De oprövade huvudrollsinnehavarna, rapparen Daniel "Lilleman" Cvetkovic och hans bror Mikael Cvetkovic, i verkligheten uppvuxna i just Lindängen, har flera starka scener ihop och imponerar med sin kemi. Men de stackars bröderna är så ensamma, som oskrivna blad utan någon riktig historia eller sammanhang. Isoleringen kring dem, och brist på annat skådespelarblod, är säkert medveten men det hämmar historien.

Regissören Manuel Concha ("Manana") och manusförfattaren Claudia Galli Concha skildrar genom ständiga poliskontroller och brödernas ensamhet hur fördomar kan fräta sönder ett samhälle och dess individer. Det annalkande gangsterlivet - som filmens titel skvallrar om - är också skildrat på ett befriande oromantiserat sätt.

Tyvärr vågar Galli Conchas inte lita på publiken fullt ut utan lägger in en övertydlig berättarröst för att hamra in budskapet. Men det filmen tappar i konstnärlig höjd hämtar den nästan igen med sitt starka hjärta.

TT