Filmrecension: Den sista familjen

För dem som inte fick nog av klaustrofobiskt östeuropeiskt familjedrama förra veckan, då rumänske Cristi Puius "Sieranevada" fick biopremiär, finns nu en ny chans. Den här gången utspelas dramat i Warszawa i Polen och bygger på konstnären Zdzislaw Beksinskis (1929-2005) familjeliv.

På hans dukar syns deformerade skelett, dystopiska miljöer och obehagligt utsatta kvinnokroppar. Själv framstår han utåt sett som en ganska fridfull och trevlig person, även om han i inledningen förbryllande nog beskriver hur han vill dö tillsammans med en naken, våldsam, 18-årig Alicia Silverstone-avatar. Tillsammans med sin fru Zosia och deras mammor bor han i en liten lägenhet i en stor grå huskropp. När de flyttar in är det 70-tal och nybyggt. Sonen Tomasz bor i en liknande lägenhet en kort promenad bort.

I "The last family" får man följa familjen genom ett par decennier. Tomasz Beksinski porträtteras som hyperneurotisk och gravt deprimerad, oförmögen till någon djupare kontakt med andra och ibland själmordsbenägen. Han nådde också en viss grad av berömmelse i Polen. Bland annat översatte han tydligen "Monty Python" till polska och det enda som verkar skänka honom lite glädje är pop, rock och film. Zosia, som vi får veta har en examen i romanska språk, ägnar sig nästan enbart åt marktjänst i hemmet medan hennes två män i livet kan ägna sig åt sin konst.

Detta är en ovanlig biografisk skildring eftersom den aldrig lyfter blicken från vad som sker i lägenheten och de mycket arbetsamma relationerna familjemedlemmarna emellan. Resten av Polen och de politiska förändringar som präglade landet under 80- och 90-talen märks knappt.

Har man en förförståelse för vilka personerna detta handlar om är blir "Den sista familjen" säkerligen en ganska gripande upplevelse. För oss andra blir det en film om dagligt slit, ett föräldrapars känslomässiga pärs och livets fruktansvärda tristess och grymhet. Skickligt gjort, för dem som orkar.

TT