Filmrecension: Free fire

Premissen är simpel men genial. I en övergiven gammal lagerlokal i Boston träffas två kriminella gäng för en vapendeal. Mycket pengar står på spel och stämningen är spänd. Fixaren Justine (Brie Larson) får släta över flera gånger när machogruff verkar sabba hela upplägget. Men så går någon över gränsen och i en mycket fin liten sekvens, som föregår den oundvikliga kalabaliken, tycks den ödesdigra sanningen gå upp för alla inblandade: Härifrån kommer förmodligen ingen ut levande.

I regissören Ben Wheatleys ("Kill list", "Sightseers") ironiska händer förvandlas den till synes enkla plotten till ett slags hommage till Tarantinos "De hänsynslösa" med kul soundtrack, kladdigt blod och idiotiska manliga egon.

När alla halar fram sina pistoler och börjar peppra loss samtidigt som dialogen är vitsig och full av godingar som "allihop, ta ett chill-pill nu" blir filmen både förhöjd och realistisk samtidigt. För ingen dör på något kliniskt effektivt vis. Tvärtom, köttsår i massor produceras när rikoschetterna viner över det förvirrande klaustrofobiska utrymmet. Rollfigurerna blir allt smutsigare, trasigare och svettigare där de försöker överleva (och lägga vantarna på väskan med alla pengarna) och innan eftertexterna börjar rulla har många små minidramer nått klimax, några kluriga mysterier fått sin upplösning, kroppar staplats på hög och på någon nivå har nog också rättvisa skipats.

Rollistan glänser av härliga skådespelare som Sam Riley, Armie Hammer, Cillian Murphy och Sharlto Copley, som alla ser fantastiska ut i sina 1970-talsmunderingar. Brie Larson, som slog igenom i det fantastiska dramat "Room" häromåret, står också ut som den enda tjejen i sällskapet. På en och en halv timme skapar hon och de andra filmmagi som överraskande nog är brutalkul i all sin enkelhet.

TT