GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

”Hela ansvaret lades på mig”

KristianstadSom liten fick hon höra i skolan att det aldrig skulle bli något av henne. Hon hoppade av gymnasiet. Som 40-åring har Malin Viberg fått en förklaring till sina svårigheter och återupptagit studierna med hjälp av särskilt stöd.
Nyheter • Publicerad 27 augusti 2014
Först som vuxen fick Malin Viberg rätt hjälp och stöd för att klara av sina gymnasiestudier.
Först som vuxen fick Malin Viberg rätt hjälp och stöd för att klara av sina gymnasiestudier.
Foto: Foto: Bosse Nilsson

Det var hennes eget fel att det gick dåligt i skolan. Hon var lat och om hon bara kämpade tillräckligt skulle det nog gå bra. Det var vad hon fick höra. Och hon kämpade. Men det blev aldrig bättre. Till slut trodde hon på det andra sa, att hon helt enkelt var ”dum”. Hon hoppade av gymnasiet efter bara några veckor. I dag vet Malin Viberg att hon har dyslexi, kopplat till svårigheter med arbetsminnet.

Allt hon ska komma ihåg måste arbetas in i långtidsminnet, vilket tar tid och kräver en hel del knep och tillgång till hjälpmedel. Den fullständiga diagnosen har hon fått som vuxen. I dag är hon 40 år och läser in samhällsvetenskapligt program på vuxenutbildningen. Att det skulle dröja så lång tid innan möjligheterna fick gå före svårigheterna tror Malin beror på okunskap inom skolan.

– Jag fick inte de förutsättningar jag behövde. Jag gick i en specialgrupp med färre elever där jag läste lite böcker, men det var ju inte det jag behövde. Jag var inte dålig i något. Jag behövde tid.

Läser sakta

Malin Vibergs diagnos innebär att hon läser sakta och har problem med stavning. Som liten var hon helt omedveten om sina svårigheter. Hon var en bokmal, läste mycket, men det tog tid. Att långsamheten var ett problem förstod hon inte förrän hon hade gått ett tag i skolan.

– Ansvaret lades på mig. Det var jag som skulle jobba hårdare.

Efter flera misslyckade försök gav hon studierna ytterligare en chans 2012 på vuxenutbildningen. Att hon hade rätt till särskilt stöd som vuxen hade hon ingen aning om.

– Jag ville klara mig själv. Och dyslexin blir till slut en ursäkt man tar till när det inte går bra. Men jag kände snart att ”det här håller inte” och gick gråtfärdig in till Elisabeth som är special- pedagog och frågade ”vad gör jag”.

Rätt till hjälpmedel

En utredning gjordes och Malin fick veta att hon hade rätt till vissa hjälpmedel och anpassade studier. Det kan handla om muntliga prov i stället för skriftliga, att få lyssna till inlästa texter. Även om inte alla tekniska hjälpmedel fanns när hon gick i grundskolan hade mycket kunnat gå att ordna redan då, menar Malin.

– Hade jag fått rätt hjälp och stöttning hade jag inte behövt gå igenom allt detta.

Eftersom hon är en verbal person, nyfiken, rättfram och vågar uttrycka sig blir hon ofta missförstådd av omgivningen som inte tror att hon är dyslektiker. Men att ha dyslexi innebär inte att man har svårt att uttrycka sig, förklarar Malin. Under åren på vuxenutbildningen har hon gått från att på sin höjd ha skrivit en inköpslista till att skriva uppsatser. Det tar tid och kräver hårt jobb, men det går.

– Jättemånga sitter hemma och vågar inte ta tag i det för de vet inte att möjligheterna finns. De mår dåligt, har ett jobb de inte trivs med eller inget jobb alls. De är sådant slöseri med resurser. Det finns så mycket intelligens bland de här människorna, men samhället tar inte vara på det.

Har fått strida

Det har inte hänt speciellt mycket sedan hon själv gick i grundskolan när det gäller möjligheterna till rätt stöd, menar Malin. Kunskapen finns och hjälpmedlen, men inte resurserna. Hennes son är 18 år och har ADHD och hon ser honom kämpa på samma sätt. Och lika hårt som Malin har fått strida för sig själv får hon nu strida för sin son, förklarar hon.

Det återkommande svaret från ansvariga är att det handlar om pengar. Pengar som inte finns.

– Det handlar inte om enskilda lärare utan om bristen på resurser. Jag har bett att han ska få gå på en specialskola för elever med ADHD, men svaret är att det är för dyrt. Men vad kostar det inte samhället i slutändan när vi inte ger dessa elever rätt stöd från början?

Efter gymnasiet väntar högskolestudier för Malin. Det är inget som skrämmer. Tvärtom.

– Nu vet jag att jag kan. Och jag vet att jag har rätt till hjälp.

Mikael Hallqvist
Karolina Alfredsson
Så här jobbar Kristianstadsbladet med journalistik Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.