Carolin Dahlman: Hejda nöjespluggandet
Den som vill få arbete behöver välja utbildningar som ger kunskaper som efterfrågas på arbetsmarknaden. Att studera sådant som är roligt kan tyvärr leda till arbetslöshet – att någon annan får stå för ens försörjning.
Färsk statistik från Svenskt Näringsliv visar att det går snabbast att få jobb om man läser yrkesprogram som energi- eller fordonsprogrammet; fyra år efter examen har 70 procent etablerat sig på arbetsmarknaden.
I listan över hur länge det tar att etablera sig efter olika utbildningar är det en som sticker ut. ”Estetiska programmet hamnar utanför denna listan då dess elever inte någon gång under de tio år som SCB följt avgångsklasserna från 2007 når upp till 70 procents etableringsgrad. Efter ett decennium var endast 57,9 procent av det estetiska programmets elever etablerade.”
Med tanke på att svenska skolan och konsekvenserna av arbetslöshet betalas av skattebetalarna, måste vi kunna styra de individuella valen. Det finns ju faktiskt alternativa vägar som leder till jobb. I dagarna har Kristianstadsbladet till exempel rapporterat om orsaken till att det den senaste tiden varit överfullt på CSK är att det saknas sjuksköterskor.
I det läget är det knasigt att skattebetalarna dels betalar för kurser som inte ger arbete, och dels ger ”lön” för att de arbetslösa ska få sysselsättning.
Exempelvis finns en regel som säger att 1 procent av budgeten för större om- och nybyggnationer ska gå till ”konstnärlig gestaltning”. För Kristianstads nya badhus rör det sig om hela 4,25 miljoner kronor, det vill säga inga småsummor i en tid när det sparas på barn- och äldreomsorgen
Enligt Konstnärsnämnden är regeln ”oerhört värdefull”, delvis då den skapar ”flera arbetstillfällen för konstnärer”, men ska verkligen sönderarbetade lågavlönade poliser, förskollärare och industriarbetare behöva sponsra detta?
Eftersom det bara är en tumregel är kommuner och regioner inte tvingade att tillämpa den, så våra politiker har ett ansvar att säga nej eller finna billigare lösningar.
Tyvärr kan det gå åt motsatt håll. I mars 2018 föreslog en statlig utredning med det tokiga förslaget att tio procent av de statliga myndigheterna skulle ha en anställd konstnär år 2020. Men enligt Statskontoret har har de allra flesta av Sveriges 240 myndigheter bara upp till 50 anställda. Vilket företag i näringslivet av den storleken skulle ha råd att ha en konstnär anställd?
Ännu har regeringen inte lagt fram förslag om just detta, men i december kom besked om förbättrade villkor för kulturskapare, och i regeringsförklaringen för ett år sedan sa statsministern att det är viktigt att de som arbetar med kultur får förbättrade villkor, så risken finns att det blir verklighet.
I en tid när kommunerna drar ner på kärnuppgifter och statens budget skulle behöva bidra är det en svårmotiverad prioritering. Hejda. Stoppa. Styr.
.
.
Ledare: Fortsätt drömma
Ledare: Prioritera bort kultur
