Prioritera bort kultur

Men att någon inte får skattepengar för att göra just sin slags film är inte ett hot mot yttrandefriheten. Filmare får göra vilka filmer man vill – så länge man fixar stålars på egen hand.

En verksamhet som går runt med skattepengar kan aldrig vara fri, och att kräva att man ska få göra precis som man själv vill på andras bekostnad är ju bara själviskt. Särskilt om det handlar om att man själv vill sätta upp en pjäs i en tid när man hör att Stockholmspolisen på grund av resursbrist slutar att utreda bedrägeribrott.

Dessutom är det inte rättvist att vissa människor få vara helt fria medan andra måste gå upp 6 och släpa sig till sitt halvroliga jobb för att betala för de frias skapandeverksamhet.

Därför var det positivt att Region Skånes nya styre i sin första budget har dragit ner anslaget till kulturen med 22 miljoner, från 320,5 till 302,7. Det är ingen stor sänkning, men i rätt riktning, och det finns verkligen skäl att fortsätta kapa. I oktober gick 250 000 i utvecklingsbidrag till en nycirkusföreställning på en segelbåt. 75 000 gavs till ett interaktivt performanceverk i form av en konferens och 150 000 kronor till det kontroversiella studieförbundet Ibn Rushd, som ska arrangera arabiska bokdagar. Det är små summor i en gigantisk budget, men även små summor har ett värde. Och valet mellan cirkus och cancervård borde faktiskt inte vara så svårt att göra.

Därför var det också befriande att höra att moderaten Rolf Mårtensson vid senaste kommunfullmäktige i Bromölla föreslog att dra in investeringsbidraget och halvera verksamhetsbidraget för IFÖ Center. Förslaget röstades ner, men var långt ifrån dumt.

I en insändare fick Mårtensson dock kritik från Liberalernas Susanne Bäckman som menade att IFÖ-projektet ”sätter Bromölla på kartan”, men också startar samtal eller ger mediauppmärksamhet. Hmm. Må så vara, men är det en kommuns kärnuppgift att starta samtal?

Bäckman menade att det bara ett ”mindre ekonomiskt bidrag”. Men 100 000 kronor är Hundra Tusen Kronor. Om en politiker sprätter iväg lite bidrag hit och dit, tjohej, var inte så knusslig – ökar risken för att en annan måste skära ner i hemtjänsten.

Inte heller Bäckmans argument att IFÖ Center ”uppmuntrar entreprenörskap som genererar tillväxt” håller. Ska kommunens skattebetalare i så fall även sponsra den som vill öppna blomsteraffär eller städfirma? Om målet är tillväxt är knappast en konstutställning den första åtgärd man borde sätta in. Det låter som en drömmande efterkonstruktion, ett sätt att motivera nåt man redan bestämt att man vill ha.

Jag är redo att ompröva min inställning om det levereras en hållbar, realistisk kalkyl över hur man kan satsa på utställningar utan att andra verksamheter – som skola och serviceboenden – drabbas, men lösa förhoppningar och fina ord går inte att äta.

”Kommunens pengar är skatt som medborgarna betalat. Hantera dessa som du hanterar dina egna pengar”, skrev Mårtensson i en kommentar på Facebook (7/12). Fler politiker bör ha mod att säga så. Att inte vilja ösa pengar över kulturen betyder ju inte att man ogillar kultur, utan bara att man prioriterar annorlunda. Prioriterar vasst men rätt.

Det måste bli ett slut på miljardrullningen till Kulturrådet och andra offentliga enheter som i sin tur delar ut pengar till ett gytter av projekt som startas men som man som skattebetalare sen sällan ser röken av. Det är dockteatrar, konstprojekt för maskar, dansföreställningar och teaterpjäser, men hur många av oss som pröjsar ser och hör?

Kulturen tycks leva i en egen bubbla – befriad från sparkrav och effektiviseringar. Det finns skäl att ta fram en nål och trycka till.