PA Ydrefelt: PA Ydrefelt: Fuck you corona!
Som barn var jag galen i fotboll. Samtidigt gick jag i söndagsskolan. Varje söndag fick jag en bild, liten som ett frimärke. Precis som med frimärken (på den tiden) slickade man på baksidan för att sätta den, inte på ett kuvert, utan i en liten bok. Bok och bok. Mitt söndagsskolhäfte. Jag minns ”frimärket” med Jesus botande en man från spetälska. När jag kollar i Bibeln (Matteusevangeliet) säger Jesus: ”Bli ren”. Mannen vandrar frisk och glad vidare. I Lukasevangeliet är det tio leprasjuka som blir botade. Det är bara en som tackar. Han är ”samarier”. (Typ utlänning).
Fotbollsallsvenskan, konserter, biografer och folksamlingar. Stoppa, stäng, ställ in. I Tyskland är folksamlingar större än två personer förbjudna. Det är inte första gången i historien vi ställs inför smittskyddsfrågor. I Tredje Mosebok (13:45) finns tydliga anvisningar:
För den som har fått spetälska gäller följande. Han skall gå med sönderrivna kläder och med hängande hår, dölja sitt skägg och ropa: ”Oren, Oren!”
Pesten var än värre. I Stockholm dog folk som flugor 1710. Att kungen var på annat håll förvärrade läget. Ingen kunde bestämma. En engelsk kapten mutade vakterna och fick komma in i huvudstaden. Han dog vid kvällsmaten. Hans första och enda måltid i Stockholm. Pesten satte fart. Hus märktes upp. Ett målat kors; här finns smittade. Till en början höll man själaringning för var en som dog. Snart rationaliserade man. Mellan nio och tio slog klockorna före de adligas själar. De ickeadliga själarna fick sin dingdongtimme klockan elva.
Nu gäller det Coronan. Tvätta händerna! Håll avstånd! Låter som en körskollärare.
Undvik onödiga resor! Onödiga? De som inte är absolut livsviktiga. Sambon åker inte till Stockholm. Jag åker inte till Uppsala. Vi åker inte till Göteborg. Får inte (inte nu i alla fall) höra den norske cellisten Truls Mörk i ett nyskrivet verk av Victoria Borisova Ollas.
I Sverige hamstrar vi toapapper. Det kan man reta sig på. Men det är i alla fall bättre än handla ännu en puffra och fylla på ammunitionslagret som vissa nordamerikaner gör.
Vintervårkall morgon. Solen slår mot Naturums fönster. Jag stapplar fram den lilla Tivolirundan som jag brukar, särskilt nu när alla träningar är inställda. Tar mig runt på något sätt. Plockar fram mitt lila hopprep när jag kommer till spångarna vid Årummet, det lilla Naturrummet. Jag hoppar och hoppas att vi står ut med oss själva. Att vi står ut med varandra. Att vi räcker varandra handen. Nej – va dum jag är – det gör vi inte. Vi tvättar händerna. Ofta och noga. Vinkar stöttande åt varandra. Gör tummen upp för omtankar. För solidariteten. Vi sträcker det långa fingret mot det eländiga viruset.
Fuck Corona!
