Skrivandet som läkningsprocess

I en liten idyllisk kolonistuga utanför Simrishamn, med blommor klängande runt knutarna har Emelie Hill Dittmer sin skrivarlya. I samband med att hon tog tjänstledigt från sin pedagogtjänst på Österlens Folkhögskola, köpte hon denna lilla oas där hon kan låta tankar och skrivande flöda fritt. Efter sitt medverkande i antologin, “När mammor dör – Kvinnor om att mista sin mor”, är hon nu på gång med en guidebok i det ämne som hon brinner för: ”Skrivandet som läkningsprocess”. Vägen dit har varit lång och krokig men nu känner Emelie att hon är på den plats som hon var menad för och där hon också kan hjälpa andra.

– Jag är född i Blekinge och uppväxt i en dysfunktionell familje. Det fanns psykisk ohälsa i familjen så min barndom var väldigt orolig.

Emelie berättar om det ”krigsarv” som hennes pappa levde med och som i sin tur påverkade Emelies mamma, henne själv och hennes bror.

– Min farmor var överlevare från koncentrationslägret Ravensbrück, som var särskilt avsett för kvinnor, och vad hon upplevde där kan vi inte ens föreställa oss.

Mamman var den trygga punkten i familjen och hennes död blev katalysator för en familjekollaps.

– Mamma dog 2015, under sin sjukdomstid bestämde hon sig för att skilja sig från min far. Under denna svåra och turbulenta tid började hon trots allt att leva sitt eget liv.

Istället för en egen lägenhet fick mamman en ”lya” på Hospice. Det var en plågsam tid men Emelie är ändå glad för det sista året de fick tillsammans.

– Jag hade redan börjat skriva om mitt liv för att klargöra vissa saker men nu blev skrivandet nödvändigt för att orka vidare.

Emelie flyttade hemifrån när hon var 16. Hon gick medieprogrammet i Växjö och skrev även texter för flera lokaltidningar, Smålandsposten och Sydöstran bland andra. Sen gav hon sig ut i världen och letade efter sin oas i livet.

– Jag har väldigt många adresser bakom mig, ler Emelie. Jag gick Poppius journalistskola i Stockholm och jobbade sen både på Norra Skåne, Sydsvenskan, Skånska Dagbladet och kuskade runt mycket.

Hon kom till England för ett välbehövligt miljöombyte 2003, träffade kärleken och kom att stanna i drygt 14 år. Hon har bott på flera platser, till sist på “Englands Österlen” i den lilla kuststaden Deal, mellan Dover och Ramsgate.

– I Deal fick jag ett oväntat uppdrag att leda skrivarkurs för en grupp vuxna med funktionsvariationer. Skrivarkursen fick en terapeutisk inriktning. Det var första gången som jag bevittnade hur skrivande kan komma till att bli livsavgörande, något jag innerst inne hade vetat om sedan unga år, då jag själv har skrivit mig igenom och ur svåra perioder.

Något år senare fick Emelie kontakt med Write Your Self, en skrivrörelse som utvecklat en traumaanpassad skrivmetod som bygger på forskning inom ämnet “expressivt skrivande” i USA. Hon fick ett licensstipendium och gick deras vägledarutbildning i samband med att hon gick skrivpedagoglinjen vid Skurups folkhögskola.

Innan coronan slog till var Emelie i USA på fortbildning. Här i Sverige finns det inte mycket fortbildning eller litteratur i ämnet. Därför skriver hon nu på en guidebok som ska vara till hjälp och stöd vid läkande skrivande.

Hon landade på Österlen då Österlens folkhögskola nappade på en kurs i ”Läkande skrivande” som hon erbjudit dem.

– Antologin ”När mammor dör” är uppbyggd i tre delar. I den första uttalar sig kvinnor som mist sin mamma som barn, i del två berättar de under 40 om sina upplevelser och sista delen handlar om dem som mist sin mamma på äldre dar. Redaktören Charlotte Sirc låter 31 kvinnor mellan 18-77 år berätta om hur det är att förlora sina mammor och tonen är djupt personlig. Bokens syfte är att skänka tröst men också ge gemenskap.

Att skänka den gemenskap som kan uppstå när berättaren vågar vara totalt ärlig och dela det som känns svårast att prata om, är ett av målen med ”Läkande skrivande”.

– När mamma dog hade jag fortfarande tusen frågor att ställa men som jag bearbetar i mitt eget skrivande.

Emelie är noga med att poängtera att det egentligen inte är resultatet som är det viktiga, utan processen. Själva skrivandet och modet att öppna upp alla stängda dörrarna är det som ger möjlighet för en människa att läka, att bli bekräftad och bevittnad i denna process.