Korthuset som rasade och lämnade en krater efter sig
Segerflinen övergick till ursäktande självgoda leenden, "ni har gjort en del bra saker men nu behöver Bromölla något annat". Den första tiden så skulle det där skyltfönstret pyntas, mysiga möten med grannarna, gemensamma utspel om att nu tittar Sverige på oss och vi bryter ny mark.
Sedan smög sig vardagen på och började slå in kilar av tveksamhet i nybygget. Den välmående lilla kommunen som haft en bra ekonomi under lång tid började att hacka. Stora politiska triumfer som tiggeriförbud och böneförbud visade sig vara totalt meningslösa när man ska sköta en kommun. Och invandrarna kunde man inte heller skylla på för det kom ju inga.
”En ledning i spillror som desperat letar efter ett sätt att hanka sig fram till nästa val.”
När framgångarna uteblev och man istället fick stå till svars för brutna löften och dåliga resultat varje månad i fullmäktige försvann flinen snabbt. Nervösa omskrivningar om vilka som styrde och inte styrde blev mer regel än undantag. När den där grannen som lovade att vi alltid skulle hjälpas åt visade sig vara omöjlig att samarbeta med, så kom huvudvärken.
Jag förstår att man funderar över sitt engagemang och väljer att prioritera annorlunda.
Men nu står vi alla här i korthuset som rasade och lämnade en krater efter sig. En ledning i spillror som desperat letar efter ett sätt att hanka sig fram till nästa val. Men kom ihåg att det är samma personer som ni flinade åt den där kvällen för knappt två år sedan som nu förväntas plocka upp spillrorna och sköta saker medan ni letar efter en nödlösning.
Detta är ert ansvar, fundera på vilka som borde vara ansvariga för framtiden.
Samuel Johansson (V)
Bromölla
