Då var solens magnetiska aktivitet periodvis svagare med mindre solvind och mer inkommande kosmisk strålning med laddade partiklar för vattenånga att kondensera på och bilda skylande moln och kylande nederbörd.

Nu är solmagnetismen åter svag med mer kosmisk instrålning. Det ger globalt kyligare klimat med mer oro i luften i form av buktande jetströmmar och – på norra halvklotet, där 90 procent av mänskligheten bor – kalla luftmassor från norr respektive varma luftmassor från söder med mer växlande vindar och väder.

Motsvarande men omvänt gäller på södra halvklotet med mindre landyta och bara 10 procent av världens befolkning. Hela klimatdebatten gäller därför främst norra halvklotet.

I detta spelar koldioxid inte minsta roll. Dess förmåga att ur utgående långvågig strålning ta upp viss energi är marginell och logaritmiskt avtagande. Med nuvarande CO2-halter är den försumbar och kan även ha avkylande verkan.

Den marknära atmosfärens (= luftens) temperatur beror mest på hur mycket kortvågig solvärme som når mark och framför allt vatten. Hinder för detta är moln, sot och partiklar i atmosfären, mörka dygns- och årstider samt minskande solvinkel närmare polerna.

Luftens temperatur beror också på att jordens gravitation komprimerar atmosfärens samlade massa med värmande effekt. Det är en yttring av allmänna gaslagen och gäller oavsett vilka gaser atmosfären består av.

Inte så svårt att begripa!

Tege Tornvall, nätverket Klimatsans