”Det finns hopp för Hanöbukten”

Sediment som luckras upp och släpper ifrån sig årtionden av ackumulerade gifter. Utsläpp som pågår, ännu mer giftiga utsläpp som gjordes förr men som fortfarande påverkar. Sjuka fiskar, döda havsbottnar. Brunt vatten i åar som rinner ut i Hanöbukten, minskat fiskbestånd, ett vatten som inte mår bra. Östersjön har inte bara drabbats av en mindre infektion, det är ett av världens mest förorenade och miljöskadade innanhav och det räcker inte med ett par alvedon. När dessutom havstemperaturen ökar, ökar risken för spridning av smittor som badsårsfeber och ehec. Det är med andra ord inte bara fiskarna som drabbas av att Östersjön mår dåligt.

Allt detta var Jennie Larsson, doktorand i kust- och havsförvaltning, väl medveten om när hon började titta på just Hanöbukten med en forskares ögon. Men hon såg att det pågick projekt, både lokala och på nationella nivå. Nu jobbar hon med att hitta en infrastruktur för hur man ska hjälpas åt.

– Vi måste engagera oss allihop. Både myndigheter, regioner, kommuner, företag, forskare och individer i kustsamhällena.

Grunden för Samverkan för Hanöbukten lades 2010, men kom igång mer officiellt 2016. Syftet är att väcka engagemang, men också att sammanföra alla engagerade och öka både utbyte av idéer och pengar. En samverkansplattform som många har saknat.

– Jag såg när jag var ute i kustsamhällena att det fanns en medvetenhet och också många kompetenta förslag till lösningar, men man hade inte riktigt någon att vända sig till som tog ett helhetsgrepp. Vi hoppas att detta ska bli en uppsamlingsfunktion för förändring.

Än så länge har mycket handlat om att bygga strukturer, att hitta vad som är på gång och vilka som är eller borde vara engagerade. Flera undersökningar av Hanöbukten har gjorts, nu sammanställs de, jämförs och ska mynna ut i konkreta förslag.

– Det finns så många frågor som är viktiga, men för att vi ska komma till handling måste vi prioritera och börja någonstans. Alla kommer inte bli nöjda över de beslut som tas, då alla brinner för sin enskilda fråga, men jag hoppas att alla kan se långsiktigt.

Första steget är att åtgärda de pågående utsläppen.

– Det är ingen större idé att försöka rena havet om vi fortsätter släppa ut gifter.

På den nivån finns flera bra projektförslag. Det har bara saknats pengar. Ett av Jennie Larssons uppdrag är därför att koppla samman finansiärer, forskning och projekt som är möjliga att starta redan idag.

Nästa steg är att närma sig havet, och hitta åtgärder för hela Hanöbukten. Däremellan ska forskning fångas in och följas upp, och samtidigt sker saker på nationell nivå som kan få positiv betydelse.

– Vi är beroende av de riktigt stora pengarna också. Då måste ett nationellt perspektiv finnas med. I och med att vi nu bygger upp en paraplyorganisation blir det lättare att få upp saken på regeringens bord, tror Jennie Larsson.

I sommar har en koordinator samlat in information från engagerade grupper och enskilda i kustsamhällena utmed Hanöbukten. I september ska resultatet presenteras, något som också ska leda till konkreta projekt.

För även om det hänt mycket sedan 80-talet, med hårdare krav och mindre utsläpp, så räcker det inte. Det har gått så långt att det inte kommer att gå att mota tillbaka, vissa saker måste vi istället lära oss hantera, menar Jennie Larsson.

Hon har vänt blicken globalt och hittat liknande natur och liknande problem i Kanada. Där har man hunnit längre inom flera områden och ett konkret samarbete mellan Kanada och Hanö- och Öresundsbukterna är på väg att skapas, en ansökan om EU-pengar ska lämnas in.

Men finns det hopp?

– Ja! Det är jättebra att all fakta kommer fram, även om det är dåliga sådana. Vi har ignorerat den sjuka elefanten i rummet länge nog, nu måste vi titta på den och lösa problemet. Börja hantera det vi ställt till med.

Vad krävs för klara det?

– Att alla aktörer på olika nivåer – från tjänstemän till den enskilde individen – fortsätter att engagera sig samtidigt och i en samverkan.