Essä: Museer samlar samtiden för framtiden

”We recognize the historical significance, we recognize the mood of the country, and it’s very important to capture that.” (Vi förstår den historiska betydelsen, vi är medvetna om stämningen i landet, och det är mycket viktigt att fånga detta.)

Dwandalyn Reece, National Museum of African American History and Culture i Washington DC, var en av nio intendenter vid museet som intervjuade demonstranter och samlade föremål under protesterna efter George Floyds död.

Den 8 januari 2021 promenerade jag och min man ner till Vita huset och till kongressen. Det var strålande sol och nere vid Kapitolium var allt lugnt och stilla. Vi såg inte ett spår av de tusentals människor som bara ett par dagar tidigare hade samlats för att lyssna på president Donald Trumps tal vid Vita huset. Inte heller såg vi några spår av upploppet och inbrytningen i kongressen, förutom att gatorna var tomma på trafik, och det stod poliser i varje gatuhörn. Trots att staden precis varit med om ett kaotiskt och historiskt ögonblick, fanns där kusligt lite som påminde om det.

Jag började undra om den här händelsen fanns dokumenterad, förutom genom medias rapporteringar. Det visade sig att National Museum of American History redan dagen efter upploppet börjat dokumentera händelsen. De samlade in banderoller, plakat och föremål som människor lämnat efter sig. Museets direktör menade att insamlingen skulle hjälpa kommande generationer att kontextualisera upploppet, och sätta dess följder i perspektiv.

Första gången jag kom i kontakt med samtidsdokumentationer i USA var under en konferens i New York som handlade om dokumentationen efter terrorattacken mot World Trade Center den 11 september 2001. Flera museer i New York samlade in föremål som lämnats kvar på platsen, brandbilar och delar av byggnader, och man tog upp vittnesmål från människor som varit på plats. Dessa insamlingar utgjorde sedan grunden för det museum som i dag finns på platsen.

I USA kallar man ofta sådana här omedelbara insamlingar för ”rapid response collecting”. Exempel på det är National Museum of African American Historys insamling från protesterna efter Eric Garners död 2014, och under våren 2020 insamlingen av föremål och vittnesmål från demonstrationerna efter George Floyds död. I en intervju i New York Times den 10 juni 2020 säger Aaron Bryant, en av intendenterna på museet:

”It is critical that we collect so this moment does not get lost. We talk to people so we don’t forget their stories. History is happening right before us.” (Insamlingarna är viktiga för att händelserna inte ska gå förlorade. Vi talar med människor för att deras berättelser inte ska glömmas bort. Historien utspelar sig framför våra ögon.)

Även andra protester har dokumenterats: New York Historical Society samlade från Occupy Wall Streets protester 2011 och Women’s March 2017, och Museum of the City of New York samlade in bilder från människor under hashtaggen #activistny på instagram. Efter skjutningen på Pulse Nightclub i Orlando i Florida 2016 då 49 personer dödades, tog Orange County Regional History Center hand om föremål på gatorna runt klubben. När den tekniska undersökningen var klar samlade museet även in föremål inifrån klubben. Dessa föremål, menar museet, kommer om 200 år vara bevis för att attacken verkligen hänt.

Tänk om vi hade haft fler dokumentationer från virusepidemin spanska sjukan 1918–1920. Vad hade vi då kunnat lära oss om virusets spridning, om människors förtvivlan, sorg och utsatthet? Till skillnad från då samlar museer i USA och resten av världen systematiskt in vittnesmål från covid-19-pandemin. I USA fokuserar många museer på de grupper som ofta är underrepresenterade i historieböcker, arkiv och museisamlingar – afroamerikaner, latinamerikaner, ursprungsbefolkning – grupper som dessutom drabbats hårdast av pandemin. Även i Sverige finns många insamlingar från pandemin, till exempel samlar Stockholms Kvinnohistoriska och Stadsmuseet i Stockholm in specifikt kvinnors vittnesmål. De två museerna fokuserar på berättelser från personer med olika bakgrund och från olika platser. För hur ser berättelserna om pandemin ut för den som inte har fast bostad, kanske lever gömd, har mist sitt jobb eller förlorat en nära anhörig? Och hur ser berättelserna ut för den som arbetar inom vården eller som är otrygg i sitt eget hem?

Precis som många andra museer i Sverige har Stadsmuseet i Stockholm en lång tradition av samtidsdokumentationer. Bland annat fattade de ett snabbt beslut att genomföra en dokumentation av terrorattacken i Stockholm i april 2017 då en man körde en lastbil i hög fart nerför Drottninggatan och dödade fem personer. Tillsammans med Länsmuseet skapade stadsmuseet en digital plattform där människor bjöds in att dela sina erfarenheter genom foton, inlägg i sociala medier och textmeddelanden. Insamlingen resulterade i 130 detaljerade berättelser från attacken och människors försök att ta sig hem genom staden. Även föremål som lämnats på platsen de följande veckorna – blommor, hälsningar och leksaker – samlades in, såväl som den tillfälliga vägg som blev en spontan plats för meddelanden och kondoleanser.

Hur museer samlar föremål och berättelser från vår egen tid är frågor som har engagerat kulturhistoriska museer och museitjänstemän sedan 1970-talet.

Mitt eget intresse för samtidens berättelser och museiverksamhet startade på det lokala museet i Arboga, vilket ledde till studier i etnologi och en övertygelse om att museer har en viktig roll att fylla i samhället.

När jag var curator på Riksutställningar samarbetade vi med Göteborgs Stadsmuseum om en samtidsdokumentation i samband med EU-toppmötet den 15–16 juni 2001, och de mest omfattande protesterna i Sverige på flera årtionden. För många av de tiotusentals människor som var på plats i Göteborg blev det en traumatisk upplevelse, och människor runt om i Sverige följde händelserna genom media. Många större dagstidningar fick kritik för att de utelämnade politiska orsaker till demonstrationerna och nästan uteslutande fokuserade på våldsamheter och vandalisering.

Medias ensidiga bevakning skapade frustration hos många, och genom att samla olika människors berättelser kunde fler människor komma till tals med olika perspektiv på det som hänt. Utställningen ”Toppmötet” visades på Kungsportsavenyn 2002, och därefter på åtta platser runt om i landet. Hela dokumentationen finns i dag i Göteborgs stadsmuseums samling och är tillgänglig för forskare och till utlån till utställningar.

Ett museum är en plats där kunskap kan samlas, där forskning och utforskande kan pågå på olika nivåer. Men ett museum är också en plats där man tolkar historien, tolkningar som förändras i takt med att ny forskning produceras och våra behov av kunskap förändras.

Bristen på representation i historieskrivningen, i museernas samlingar, arkiv och publika verksamhet, är problematisk. Särskilt tydlig är bristen på kvinnor. Trots att de utgör halva mänskligheten så är 85–87 procent av de som skildras i grundskolans historieböcker män. Kvinnorna är även underrepresenterade i museiutställningar, något som bekräftats av en rad forskare. Detta kan ge det felaktiga intrycket att kvinnor helt enkelt inte haft med historien att göra.

Många museer tar i dag ansvar för att bevara människors berättelser, och i många samtidsdokumentationer står just den enskilda människan och hens erfarenheter i centrum. Med varje ny röst som bevaras för framtiden, kan berättelsen om Sverige bli allt mer berikad och nyanserad.

Samtidsdokumentationer blir oftast inte bara del av museernas arkiv eller samling. De blir också underlag till utställningar, publikationer och ibland bildar de grunden för nya museer. Genom att en mångfald av föremål och berättelser samlas in kan samtidsdokumentationer förhoppningsvis bidra till en mer inkluderande historieskrivning för framtiden.

Tidigare kulturråd i Belgrad, Serbien och curator för samtidskonst på Historiska museet. Har även arbetat på Riksantikvarieämbetet, Riksutställningar och Svenska institutet.

Fotnot: Under våren 2021 ger Nätverkstan i Göteborg ut Helene Larsson Pousettes bok och dokumentation av produktionen av konstutställningen ”History unfolds” på Historiska museet, och det som hände i omvärlden 2015 och 2016.