Vädjan till vargkramare – försök se helheten
I takt med att deras antal ökar så minskar deras ”naturliga” mat, rådjur, älgkalvar, älgar. Då kommer automatiskt angrepp på annat ätbart. Flera fårbesättningar har tvingats sluta med fårskötsel. Såväl kor, kvigor som hästar har angripits. I norra Skåne och södra Småland har vi just nu en varg som rivit många får. I skogsbygden finns många små områden som betas av får. Naturvårdsverket skriver på sin hemsida:
”Ängs- och betesmarkerna är några av våra allra mest artrika marker där hundratals växter, svampar, insekter och andra djur kan hitta boplats eller föda. En ängs- eller betesmark är en gräsmark som kan ha slagits eller betats under många hundra år. Extra värdefulla och artrika är de om de aldrig har gödslats eller plöjts, de betesmarker som uppfyller det kallas för naturbetesmarker. Ängs- och betesmarkerna behöver slås eller betas av kor, hästar eller får för att de ska behålla sin mångfald och inte växa igen och bli skog.”
”Vinterfoder till djuren odlas nu på åker istället för på ängen och ängens tidigare funktion har blivit överflödig i livsmedelssystemet.”
Ängar och naturbetesmarker kan delas in i flera olika naturtyper. Gemensamt för dessa marker är att de är beroende av hävd, det vill säga av bete eller slåtter. Förutom en hög mångfald av blommor och svampar är dessa marker också en viktig boplats för bland annat pollinerare, fjärilar och fåglar.
Uttrycket ”äng är åkers moder” visar hur ängarna hade en avgörande betydelse historiskt för jordbrukets utveckling. Vinterfoder till djuren odlas nu på åker istället för på ängen och ängens tidigare funktion har blivit överflödig i livsmedelssystemet.
”Fler vargar och lodjur betyder att skogs- och mellanbygdens värdefulla betesmarker växer igen.”
Tyvärr är stor del av den biologiska mångfalden knuten till dessa marker hotad. Det beror på att de ängar och naturbetesmarker som finns kvar är ofta är alltför små och fragmenterade samt att kvaliteten är dålig på grund av upphörd hävd eller dåligt anpassad skötsel.
Mängden av producerat kilo kött eller antal rivna djur är i dessa sammanhang inte intressant utan dessa markers betydelse för biologisk mångfald. Fler vargar och lodjur betyder att skogs- och mellanbygdens värdefulla betesmarker växer igen. Försök se sambandet ni som vill ha fler köttätare i skogarna.
Ingemar Arvidsson
Glimåkra
