Bremer sa nej till lärarens frieri

Fredrika Bremers väg löper genom stora delar av Gärds Köpinge och går sedan över i Böklins väg. Ungefär som deras tankar gick in i varandras banor när de möttes för gången 1831 och resten av deras liv.

Fredrika Bremer kommer som 30-åring till Kristianstad för att hjälpa sin gravida syster Charlotte som är gift med hovrättsassessor Peter Quiding. Tre år tidigare har hon debuterat med ”Teckningar utur hvardagslifvet””, men hon har ännu inte blivit den etablerade författare och pionjär för kvinnorörelsen som hon numera är känd som.

”År 1831 tycks ha varit ett av de mest omvälvande i Fredrika Bremers liv. Här går gränsen mellan den gamla societets-Fredrika och den nya författarinnan”, skriver Carina Burman i ”Bremer – en biografi”.

I Kristianstad ska Fredrika Bremer läsa, studera och skriva i minst ett år. Hennes syster hoppas nog att hon ska få skryta med sin berömda syster, skriver Ulrika Kärnborg i ”Fredrika Bremer”, men det är inte Fredrika intresserad av. Hon tackar nej till middagsbjudningarna för att studera.

Den som ska undervisa henne är Per Johan Böklin. Han är fem år äldre än Fredrika, kommer från ett fattigt skogshemman i Bökeskog, Osby socken, och skickas av prosten till gymnasium i Växjö. 1820 disputerar han och promoveras till magister. 1830 prästvigs han och undervisar vid lärdomsskolan i Kristianstad, när Fredrika Bremer lär känna honom genom sin svåger.

Det är i paret Quidings salong i Uddarp utanför Vä som de möts för lektionerna. ”Någon gång under den tid, då mörkret sänker sig över norden och Skåne blir fuktigt, kallt och kulet, ägde första mötet rum”, skriver Carina Burman.

Enligt Böklins egna anteckningar säger Fredrika redan då ”Jag är nu vid den ålder, att jag med den vilja och förmåga, som jag känner gry hos mig, borde kunna uträtta något till fäderneslandets och mensklighetens bästa; men dertill ser jag ingen redig väg för mig.” Vissa hävdar, enligt Ulrika Kärnborg, att Böklin hjälpte henne att hitta den vägen, andra att hennes författartalang fördärvades av hans undervisning.

De kommer bra överens från början. Han lyssnar på henne som en jämlik. Hon ställer frågor som han besvarar, men under vintern byter de roller. Undervisningen övergår i diskussion och framför allt vänskap. De träffas kanske ett par gånger i veckan, däremellan skickar de brev till varandra, hela våren 1832.

”I Kristianstad var Bremer lycklig. Hon hade större frihet än förr, hon hade ett eget rum, hon hade Böklin och sina böcker”, skriver Carina Burman, som också beskriver Böklin som ”en märklig man … och dessutom vänlig, sympatisk och älskansvärd.”

Men när sommaren kommer lämnar Fredrika Bremer Kristianstad för att åka till barndomshemmet i Årsta. Hennes lillebror August blir sjuk och dör en tid senare i tarmcancer.

Inte förrän i oktober, samma månad som Per Johan Böklin blir rektor vid Kristianstads lärdomsskola, återvänder Fredrika Bremer till Kristianstad och kan återuppta sina studier, men i sina anteckningar klagar Böklin på att hon inte är lika koncentrerad som tidigare. Sorgen efter August påverkar henne, men också den allt djupare vänskapen med societetsdamen Hedda Wrangel som bor på Ovesholms slott.

Hedda Wrangel är sjuk i cancer och under våren 1833 blir hon sämre. Fredrika Bremer tillbringar allt mer tid hos henne.

Samtidigt har vänskapen mellan henne och Per Johan Böklin djupnat. En bokbindardotter som bor bredvid Helge å ser genom fönstret hur de promenerar fram och tillbaka på bron över Helge å i Kristianstad.

I juni flyttar Fredrika Bremer från sin syster till Hedda Wrangel på Ovesholm för att vårda henne och hålla henne sällskap. Enligt Carina Burman slets Fredrika Bremer ”mellan vänskap och kärlek, mellan Hedda Wrangel och Per Johan Böklin” under sommaren. ”Varken hon själv eller eftervärlden har begripit vem av dem hon älskade”, skriver Carina Burman.

Alla tre möts på Ovesholm. Per Johan Böklin är som prästvigd Hedda Wrangels själasörjare. Det ger honom och Fredrika Bremer fler tillfällen att promenera i herrgårdens park och skogar utan hennes syster som förkläde, skriver Carina Burman.

Något avgörande sker i skogen som ska ge eko i brevväxlingen mellan Fredrika och Per Johan långt senare. I ett brev till honom våren efter, 1834, nuddar hon vid det som hände där när hon talar om sig själv i tredje person. ”Ännu i denna stund har jag svårt förlåta den 30 åriga qvinnan, den barnsliga obetänksamhet som förde henne till att ge dig ett tecken af tillgifvenhet som dock ingen varmare känsla framkallade, – det var en systerlig smekning, ej mera, och jag hade bort betänka att du kunde taga det annorlunda”, skriver hon.

Carina Burman funderar i sin biografi över vad som verkligen hände. Båda vågade något, konstaterar hon, Fredrikas ”systerliga smekning” ledde troligtvis till ett annat initiativ från Per Johan, kanske en smekning, hon tror inte att han bara försökte kyssa henne.

Hur som helst var han uppenbart förälskad och friade flera gånger till henne, kanske redan hösten 1832, men hon tvekade även under sommaren på Ovesholm.

”Jag känner ingen kärlek, jag har ej den känsla som gör att man vill lefva blott för En och utan hvilken jag ej skall gifva bort min hand”, skriver hon till honom fredagen den 28 juni.

Efter Hedda Wrangels död den 24 juli 1833 skils de åt och ses inte på 15 år, men tvekan fortsätter i deras brevväxling. Han friar på nytt, hon vacklar, skriver på våren 1834 att hon ”ville kunskap, ej kärlek”, men lite senare att hon är hans för alltid, som maka eller vän. Men till sist, sommaren 1835, blir svaret ändå nej.

Varför? Ulrika Kärnborg lyfter fram klasskillnaden mellan dem, men hon tvivlar också på att Fredrika Bremer var erotiskt attraherad, eftersom han var ”liten, oansenlig och hade dåliga tänder”.

Men den viktigaste orsaken anser både Ulrika Kärnborg och Carina Burman är att Fredrika Bremer vill behålla sin frihet och fortsätta sitt författarskap. Om hon gifte sig skulle maken också bli hennes förmyndare.

Eva Borgström, queerforskare och docent i litteraturvetenskap, lyfter fram en annan möjlighet, att Fredrika Bremer hellre ville leva med kvinnor. Hedda Wrangel var bara en av flera kvinnor hon umgicks med nära. Sommaren 1835 flyttade hon till Norge och grevinnan Stina Sommerhielm som var änka efter Norges statsminister. De hade lärt känna varandra genom Hedda Wrangel.

I ett brev till Böklin skriver Bremer om Stina Sommerhielm att ”hennes hjerta och hennes hand äro färdiga att emottaga mig. Huru länge jag skulle der dröja vet jag ej. Kanske för alltid”. De kommer att leva tillsammans, enligt Eva Borgström som i ett äktenskap, tills döden skiljer dem åt.

Per Johan Böklin träffar å sin sida Carolina Nilsson, dotter till en komminister, samma sommar som Fredrika Bremer flyttar till Norge. På hösten gifter de sig, Carolina ”i sjal”, det vill säga hon är redan gravid. Dottern som föds i april 1836 döps till Fredrika.

Per Johan Böklin och Fredrika Bremer fortsätter sitt intellektuella utbyte och är vänner livet ut.

Rättelse: Rätt ska vara att Per Johan Böklin föddes 1796 i Osby. Vi har ändrat den tidigare felaktiga uppgiften.