Geologen bakom oljeundret som hämtad ur Tusen och en natt

Han har kallats Norges mest lönsamma invandrare. Frågan är om inte också det är en underdrift. Själv säger Farouk al-Kasim ödmjukt att han bara har haft tur. Gång på gång.

Han har verkat inom oljebranschen hela sitt liv. I dag 86 år gammal, snabb och pigg i tanken, säger han att han är pessimist för framtiden, men att han hoppas att mänskligheten lär sig hantera världens naturresurser. Annars går det fel.

– Det är ett existentiellt problem, säger han.

Att han ser ett slut på oljeepoken är tydligt även om han själv inte vill formulera det.

– Jag tror att Norge kommer att trappa ned oljeprospekteringen snabbare än till exempel Mellanöstern, eftersom Norge har högre kostnader per producerat fat olja än andra länder, säger han.

Han tror ändå inte att det sker så fort som man kan tro att det ska göras utan att övergången till naturvänliga energikällor blir gradvis.

Han försöker själv bidra och säger att han är glad för sin elbil.

Farouk al-Kasims historia är som en saga ur Tusen och en natt, även om den inte börjar i Bagdad utan i Basra i Irak där han under långa heta nätter under bar himmel på hustaket förundrades över inte bara stjärnorna utan också flammorna från tornen på oljefälten.

– Min far tröttnade på frågorna och bad mig söka svaren själv. Så blev jag geolog, säger han.

Utbildad på Imperial College i London återvände han till Irak för att jobba av studieskulden hos IPC, Iraq Petroleum Company. Med sig hade han norska hustrun Solfrid som han träffat i London.

Efter tolv år i Irak lämnade familjen landet för att kunna ge en cp-skadad son bästa möjliga vård och ett bättre liv med sitt handikapp.

– Vi kom till Norge och jag var beredd att bli taxichaufför. Norge var inget oljeland och att hitta ett sådant jobb verkade på förhand omöjligt.

Inte minst norrmännen själva framhöll att de inte hade några oljefyndigheter trots att flera oljebolag stod i farstun och var villiga att undersöka saken om de bara kunde få koncessioner.

I maj 1968 stegade Farouk al-Kasim upp till det norska Industridepartementet för att be om en lista på norska oljebolag så han kunde söka jobb. Istället fick han tre månader på sig att värdera en fyndighet som gjorts i mitten av Nordsjön.

Hans rapport var glasklar. Norge hade ingen tid att förlora. Landet var redan en oljenation även om det fynd som han utvärderade inte ansågs kommersiellt lönsamt.

– Jag var en trettiotvåårig irakier och sade åt Norge vad de skulle göra. Det var inte riktigt klokt, säger han.

Ändå var regeringens hållning att man skulle vänta och se.

– Vänta på vad? Jag ville se beslut, säger han hemma i soffan i vardagsrummet på fjärde våningen i Stavanger. Utanför hörs barnröster från skolgården och idrottsplatsen som ligger alldeles nedanför.

Lille julafton 1969 upptäcktes Ekofiskfältet i Nordsjön och allting förändrades i princip över en natt. Det fanns inga tvivel längre om Norges oljereserver. Industriministern Finn Lied gav Farouk i uppdrag att skriva det första utkastet till hur staten Norge skulle hantera den kommande oljeboomen.

Det blev upptakten till myndigheten Oljedirektoratet och det statliga oljebolaget Statoil.

– Huvudpunkten var att se till att oljepengarna bildade en grund för välfärden för nationen, inte berikade några få. Sedan kom oljefonden till.

I dag när Farouk al-Kasim ser tillbaka på det han, tillsammans med många andra naturligtvis, har åstadkommit så är han nöjd med resultatet.

Oljefonden som etablerades 1996 var i början av sommaren i år uppe i ofattbara 11 350 miljarder norska kronor (norska kronans värde är idag nästan exakt samma som den svenska).

– Norge har möjligheten att utnyttja sina intäkter till att förstärka infrastrukturen och öka kreativiteten. Nu måste vi lära oss att hantera naturresurserna på ett hållbart sätt och skapa varaktiga värden, säger han.

Annars tror han att framtiden blir svår.