Sofia Nerbrand: Sofia Nerbrand: Stefan Löfven lämnar med få avtryck
Stefan Löfven är inte en stor ideolog, retoriker eller reformator. Han är en förvaltare, pragmatiker och krishanterare. Hans otydliga ledarskap har inte varit en tillgång. I synnerhet under pandemin.
”Det är en bedrift att vara en sådan kameleont som Stefan Löfven.”
Den rödgröna regeringen har inte heller genomfört en massa återställare efter Alliansregeringes åtta år i Rosenbad. Jobbskatteavdrag och en lång rad andra förändringar som Fredrik Reinfeldts ministär införde är kvar. Socialdemokraterna har inte drivit igenom några avgörande reformer. Frågan är väl snarast om någon enkelt kan svara på vad Stefan Löfven vill – efter sju år som statsminister. Det är en bedrift att vara en sådan kameleont.
Vem Socialdemokratiska Arbetarpartiet väljer till ny ordförande i november – och som därmed tar över som regeringschef – har stor betydelse för Sveriges utveckling. Även om SAP inte längre självfallet prenumererar på makten är det en central spelare i svensk politik.
Vilken väg kommer partiet att ta? Kommer det att göra en vänstergir och söka stöd – och försöka vinna tillbaka väljare – från Vänsterpartiet? Eller kommer det att bli mer socialkonservativt som sitt systerparti i Danmark? Nästan hela väljartappet från storhetsdagarna runt 40 procent har skett till Sverigedemokraternas favör.
Stefan Löfven har gett en fingervisning om att den senare riktningen är mer trolig: Han föredrar samarbete med Centerpartiet framför Vänsterpartiet, det vill säga mer höger än vänster. Han har också svängt 180 grader om invandringen. För sex år sedan talade han om vikten av att visa solidaritet med alla som drivits på flykt. I dag säger han att Sverige aldrig kan återgå till 2015 års migrationspolitik.
Senast i valet 2026 kommer Socialdemokraterna förmodligen att utmana SD om deras väljare – på det nationalistiska och populistiska partiets planhalva. För i Socialdemokraternas DNA finns en vilja att styra riket – oavsett vilken politik de för. Det har de sju åren med statsminister Stefan Löfven visat med tydlighet. Han accepterade till och med att Moderaternas statsbudget gällde under det första året under innevarande mandatperiod. Och kompromisserna i januariavtalet om ett antal liberaliseringar, framdrivna av Liberalerna och Centerpartiet, svalde de.
Så oavsett om det blir Magdalena Andersson, Mikael Damberg eller någon annan som tar över ledarskapet så kommer S att, som alltid, göra vad som krävs för att behålla makten. Men det är osunt för ett land – och för den delen för ett parti – att inneha makten under för lång tid. Maktinnehav kan korrumpera och sinka idéutvecklingen.
Att inte fatta rätt beslut i tid kommer med ett högt pris. I Sverige märks det i form av bland annat energikris, hög arbetslöshet, utbredd kriminalitet där parallellsamhällen har tillåtits växa fram, folkligt missnöje och uteblivna investeringar i viktig infrastruktur.
Sverige behöver definitivt en ledning som är mer proaktiv, tydlig, modern och handlingskraftig än regeringen Löfven. Det håller inte att ständigt krishantera och vara sen på bollen. Världen är i högsta grad föränderlig och ska Sverige hänga med i konkurrensen och teknikutvecklingen behöver vi sannerligen reformer som för att öppna upp för mer investeringar, sänkta trösklar och mer flexibilitet på arbetsmarknaden och att staten garanterar våldsmonopolet och invånarnas säkerhet.
Detta har Stefan Löfven inte varit i närheten av att leverera.
Sofia Nerbrand är politisk redaktör
