Eva Ström: ”Kristianstad gjorde mig till författare”

Eva Ström är inte hemma när jag ringer för att berätta att årets jury har bestämt sig för att hon är en av de tre kandidater som kan få 2018 års Kristianstadsbladets Kultur- och Nöjespris. Men glad blir hon.

– Oj då! Stort tack för förtroendet. Och jag som trodde du ringde för att prata om Nobelpriset, det var ju just idag (torsdag, 4/10, red. anm.) som det egentligen skulle ha offentliggjorts.

Delvis har hon rätt, mitt ämne var ju att prata om ett pris. Samma dag såg jag i Sydsvenskan att de hade bett flera av deras skribenter att presentera sin Nobelpriskandidat. Om priset hade delats ut i år. När jag såg den rumänske författaren Cartarescu bland förslagen förstod jag att Eva Ström var en av dem som svarat på enkäten.

– Ja, det har jag nog skrivit i Kristianstadsbladet tidigare, att just Cartarescu borde få det. Allt det här som hänt inom Akademien har stor betydelse, och inte minst tycker jag synd om författarna. Alla dem som förtjänar ett Nobelpris.

Eva Ström är utbildad läkare, och när det var dags att gå från studier i Stockholm till ett yrkesliv stod valet mellan Östersund och Kristianstad. Det blev sistnämnda ort och 1974 gick flyttlasset söderut. Efter det har hon och hennes man Helge Ström blivit staden trogna, även om kontakterna med uppväxtens Stockholmstrakter alltid har varit täta. Inte minst under senare år genom att huvudstaden är orten för barn och barnbarn.

– Det var Kristianstad som gjorde mig till författare, säger Eva Ström. I Stockholm pratade jag och mina vänner väldigt mycket om litteratur och kultur, men det var som om jag snackade bort att själv skriva. I Kristianstad var jag mer ensam, och det var också då jag började skriva. Och idag är det egentligen bara just här, i mitt hem och min arbetsplats, som jag kan skriva på riktigt.

Kristianstad har också vuxit in alltmer i hennes litteratur, i dikter och prosa. Och i essäsamlingen om de två vattendragen Nilen och Helge å (”Kniv och flod”, 2009). Även i den aktuella romanen ”Rakkniven” är Kristianstad med, det är på ett slott i trakterna runt Kristianstad som Julie växer upp med sin far och med dramats Jean som en i personalen.

– Jag har ingen exakt förlaga, det finns ju flera slott runt Kristianstad. Sedan har jag även med andra centrala platser i staden. Och i min bok finns svartfåglarna som skränar i skymningen. Något som alla kristianstadsbor troligen känner igen, här finns ju gott om råkor och andra fåglar.

Uppmärksamheten för ”Rakkniven” har varit stor, både lokalt och nationellt. Efter några framträdanden på Bokmässan har hon gästat Marie Lundström för att vara gäst i Lundströms Bokradio, ett program som faktiskt sänds just idag, 6 oktober. Och nästa lördag, 13 oktober, väntar ett föredrag på Strindbergsmuseet. Arrangör: Strindbergssällskapet.

– Det ska bli mycket intressant, för vad tycker dom egentligen om det jag har gjort? Dom kanske inte alls är positiva...

Vad är det då hon har gjort i sin roman? Jo, gett Strindbergs Julie ett liv efter det att hennes älskare Jean satt en rakkniv i hennes hand, med självmord som trolig avsikt.

Är det Strindberg du går i polemik mot?

– Egentligen inte, snarare är det Strindbergs tid jag går i polemik mot. Kvinnor hade ju inte ens rösträtt när Strindberg skrev ”Fröken Julie”, det skulle dröja ytterligare 30 år. Och de ämnen jag skriver om – som sexualitet och skam och kvinnors situation – är lika aktuella nu som då.