Häckner lyckas både roa och oroa

Och vad är då det? funderar jag senare på kvällen under den 2,5 timmar långa föreställningen ”Kvalificerat nonsens på toppnivå”.

Inte helt lätt att svara på, för det han bjuder på är en sanslös och ojämn mix av högt och lågt. Och det där trolleriet är definitivt inte en bagatell utan en central ingrediens genom hela kvällen.

Men här är, som sagt, så mycket mer. Som några fina visor om känslor och vilsenhet, berättelser om ambitioner och utsatthet. Och en hel del skrattframkallande trams.

Själv säger han i sin presentationen av föreställningen att det är en ”isbjörnssaga för att hålla värmen”. Och det stämmer, för isbjörnens sätt att i iskyla och andra svåra situationer bita ihop och stå ut ser han som en styrka.

Det finns en sådan berättelse i inledningen av föreställningen, om två helvetiskt bråkande föräldrar samtidigt som det i soffan sitter en ung pojke, tyst och inåtvänd med sina känslor. Isbjörnen.

Är det den unge Carl-Einar Häckner? Kanske det, men oavsett vilket, den här korta scenen är oerhört gripande.

Det här allvaret finns som en grund i hela föreställningen, som när han berättar om hur han i tonåren börjar öva trolleritricks hemma i pojkrummet och säger att golvet bubblar av drömmar och ångest. Känner ni igen er? frågar han oss i publiken.

Eller när han nämner hur illa det gick för flera av hans barndomsvänner från förorten i Göteborg, men hur de fortfarande lever kvar i hans minne. ”Jag minns alla mina förluster”, som han sjunger. Även om det då handlar om gosedjur som råkade råka illa ut.

Men jag skulle vilja ha betydligt mer av dessa drabbande livsfunderingar; om sökande och osäkerhet, om drömmar och val, om glädje och sorg.

Fast han kanske varken vågar eller vill? För trots allt är det den smått bisarra humorn och briljanta trollkonsterna som är hans mest kända, och troligen uppskattade, varumärke. Så är också skratten i salongen många.

Och även där imponerar han. Jag skrattar ofta och känner hur det är helt häpnadsväckande att spelkort och mynt kan komma flygande i luften eller bollar byta plats. Samtidigt känner jag att det inte engagerar mig. Det är fascinerande – och ointressant.

Fast slutscenen vid kistan av en av hans gamla vänner får mig att ifrågasätta just den åsikten.

För är det livet som är det allra största trolleritricket? Är jag den där lilla röda bollen som plötsligt dyker upp i en tom hatt för att sedan snytas ut ur en näsa innan jag förvandlas till en stillsam duva? För att i finalnumret försvinna och endast leva vidare som ett osynligt minne?

Det är en fråga jag bär med mig in i helgen.