S blir aldrig nyliberala

Annie Lööf (C) hoppas att Socialdemokraterna ska rucka på arbetsrätten för att göra henne glad. Men det är naturligtvis naivt önsketänk att Stefan Löfven (S) plötsligt skulle reta upp den röda rörelsen och erbjuda henne liberala strukturreformer.
Ledare • Publicerad 24 december 2018 • Uppdaterad 27 december 2018
Detta är en ledare i Kristianstadsbladet. Kristianstadsbladets politiska hållning är liberal.
Foto: Claudio Bresciani/TT

En av C:s hjärtefrågor är arbetsrätten och häromdagen meddelade Stefan Löfven (S) att han delar Centerns syn på att arbetsmarknadens regler måste förändras. ”Den arbetsrätt vi har, lagen om anställningsskydd och andra lagar, kom till på 70-talet. Det har runnit lite vatten under broarna sedan dess. Arbetsmarknaden ser helt annorlunda ut i dag”, sa han till Aftonbladet.

Men det är faktiskt inte troligt att han skulle trotsa hela arbetarrörelsen och de mäktiga fackförbunden – och dessutom reta upp Jonas Sjöstedt (V) som han behöver stöd av för att bilda regering. LO säger att man hellre väljer nyval. ”Annie Lööf inser nog själv att hon inte kan få Stefan Löfven att bedriva en politik som är till höger om det som regeringen Reinfeldt gjorde”, kommenterade Sjöstedt redan i november.

Arbetsrätten är en symbolisk fråga för den röda rörelsen. Även om en uppluckring av reglerna skulle leda till att fler kommer i jobb i stället för att leva på bidrag, och att det verkligen, verkligen, verkligen behövs när vi närmar oss en lågkonjunktur, är frågan för känslig för att vidröras. Löfven förstår självklart att han inte har råd att förlora mer mark inom LO. Redan idag ser det illa ut; bara 41 procent av de LO-anslutna röstade S medan 24 procent valde Sverigedemokraterna.

Och hur ser statsministern egentligen på frågan? I maj menade Löfven till och med att LAS var viktigt för att skydda mot våldtäkter. ”Jag vill hur ta fram en oerhört viktig sak, hur vår arbetsmarknad fungerar. Då förstår jag inte varför man lägger förslag om att försvaga löntagarnas ställning på arbetsmarknaden, att göra det lättare att säga upp människor. Då kommer dessa kvinnor som är utsatta på jobbet att bli rejält utsatta”, sa han i en partiledardebatt (6/5).

Nej, arbetsrätten är en no-go-zon för de förändringslystna.

För Annie Lööf kan alltså de fagra orden blir som osten i en råttfälla. Den ser god ut, men bör undvikas. Konsekvenserna av att låta sig lockas kan göra ont.

Hon var länge en av näringslivets stora favoriter. Hon har sagt sig stå på företagens sida och 53 procent av näringslivstoppar hade förtroende henne i en mätning från i april. De kommer att uppfatta det som mycket svekfullt om hon ger makt åt det parti som gav landet löntagarfonder och skyhöga skatter, och som dessutom krokar arm med ett parti som vill avskaffa kapitalismen.

L och C har tillsammans 51 mandat, medan V, MP och S tillsammans har 144. Vem tror att denna maktbalans skulle gynna henne?

Om Lööf vill ha liberala strukturreformer gör hon bäst i att jobba ihop med allianspartierna och rösta fram Ulf Kristersson som statsminister. Jag tror att hon förstår det.

Läs gärna också:

Carolin DahlmanSkicka e-post