Läsartext: ”Larmet tjöt och jag stod bokstavligen öga mot öga mot en hotfull vägg av flera bilar”

Larmet tjöt och jag stod bokstavligen öga mot öga mot en hotfull vägg av flera bilar parkerade precis utanför akutintaget med strålkastarna riktade mot ingången. Efter några fruktansvärt obehagliga sekunder, när jag insåg att jag praktiskt taget stod i en fullt möjlig skottlinje, kom jag tillbaka i säkerhet innanför receptionsdörren.

Personalen sprang genom korridorerna och värnade vår säkerhet samtidigt som de tog om hand om den skottskadade. Jag och några till fick oroligt vänta på att få lämna väntrummet, ett 91-årigt par kom ut till sin väntande son. Vi förfasade oss över hur allt har blivit. Händer detta verkligen? Hur blev vårt samhälle så här?

Jag ville bara komma hem, känslomässigt utmattad. När polisen anlänt och de tillsammans med sjukhusets väktare efter ett tag bringat lugn i folksamlingen utanför fick vi till slut gå ut. Eskorterade förbi via de trygga poliserna. Symboliken slog mig. Det strävsamma gamla paret, som jobbat i hela sina liv, gick framför mig förbi ansamlingen utanför. Paret som sökt vård och trötta stöttade varandra mot bilen. Min mamma därinne som tvingats vänta på sin röntgen. Jag som skakande gick mot min bil.

Orättvisan och ilskan bubblar fortfarande i mig. Vissa i vårt samhälle kräver och tar en orimlig del av samhällets resurser! Jag skulle vilja att de, i mina ögon verklighetsfrånvända personer, som oförtrutet hävdar att "Sverige aldrig varit säkrare" tog akutpersonalens plats. Just denna måndagskväll. Att de tog polisens och annan blåljuspersonals plats och visade mig och alla andra hur f-n man ska kunna lösa det här ...

Det var inte bara människorna i folksamlingen utanför akuten som kände ”sorg och oro” denna kväll. Hela CSK är fylld av människor som känner sorg och oro för sina anhöriga. Varje dag. Men det skrivs det aldrig om.

Pernilla Österberg

Kristianstad