Håkan och Cecilia är nya ägare av Lyngby gård – ”fantastiskt att vara bonde”

Håkan Svensson kommer körandes i en antik traktor. En BM Victor från 1956. Han är glad som ett barn på sitt födelsedagskalas.

Cecilia ser på sin man och ler. Minns tiden på lantbruksgymnasiet i Svalöv. Håkan gick i klassen ett år över henne.

– Han sa att bönder tjänar mycket pengar. Att jag skulle gifta mig med honom. Men än så länge har jag inte sett röken av någon förmögenhet.

Håkan:

– Du sa att du skulle bli veterinär. Så du lurade mig med.

Det var åren strax före millennieskiftet. Hon bodde då i hemorten Skanör men kom ofta upp till Vittskövle där Håkan hjälpte sin far med lantbruket om helgerna.

– Jag satt på hans pojkrum och väntade. Vid middagen fick vi chansen att få se varandra, säger Cecilia.

– Det är lite som det är nu, säger Håkan. Det är nyckeln till ett långt och lyckligt förhållande. Att inte träffa varandra så jädra ofta.

De har nära till skratt bägge två. Men att driva ett lantbruk är ingen barnlek.

Först backar vi bandet. Håkan växte upp på familjegården i Vittskövle där han är fjärde generationen. När han var 17 år åkte han och tittade på Lyngby gård, som hans far Ingvar var intresserad av.

– Jag minns det väldigt väl. Vi körde i en asful Volvo 240 utan fjädring på den dåliga vägen. Farsan frågade mig ”vad tror du, ska vi köpa den?”. Jag sa ”ja, vi kör”. Och han sa likadant.

De köpte Lyngby gård och drev den parallellt med gården i Vittskövle. Håkan tog över den senare år 2005, men de har hela tiden hjälpt varandra.

– Jag och farsan är inte så mycket far och son, det har mer varit ett affärsförhållande. När han har varit på semester så har jag skött gårdarna och tvärtom.

Jobbar ni bra ihop?

– Väldigt. Sen har det varit perioder när jag velat spika upp honom i ett träd.

Han kanske känner likadant?

– Utan tvekan.

För några år sedan kom Håkans far och hade något viktigt på hjärtat. Ingvar sa ”nu skiter jag i det”. Håkan hade hört liknande snack innan och svarade ”gör du det, vi ses imorgon”. Men denna gång var det annorlunda. Håkan förstod allvaret och mindes någonting som en lärarinna hade sagt på SLU i Alnarp.

– Hon berättade att ett generationsskifte görs inte över en natt. Det tar fem år från första tanken till att man lämnar över nyckeln. Det är ju så jädra mycket som ska gås igenom. Och det är en jäkla massa pengar. Sen ska man få lånen också.

Under trettonhelgen i år signerades de sista papperna. Gården var formellt överlämnad till nästa generation. Håkan kan inte nog understryka att det är hans föräldrars blod, svett och tårar som lagt grunden för honom och Cecilia.

– Min far och min mor har gjort ett helt otroligt jobb. Jag är så tacksam för allt de har gjort.

Jordbruket är fortfarande hjärtat i verksamheten. Framför allt potatis och spannmål.

– Sedan har vi entreprenadsidan. Vi kör snö för kommunen och har en grävmaskin som är igång, säger Håkan.

Lyngby gård lastar även Estrellas chipspotatis och håller på att ställa om från mjölkkor till köttproduktion. En annan lantbrukare hyr stall till sina grisar och man hyr även ut bostäder i egna hyreshus. Vindkraftverk har också rests på marken.

Det handlar om klassiskt lantbrukstänk. Att inte lägga alla ägg i samma korg. Sedan har Håkan också svårt att säga nej, och accepterar sällan när någon säger det är omöjligt. Som när det skulle läggas fiber.

– Jag ringde kommunen och de sa att de inte kom fram i Vittskövle allé. Jag sa ”vi är tre bönder, hur svårt kan det vara?”. De frågade om vi kunde gräva och jag sa ja. På fem dagar pillade vi ner fem kilometer.

Han skakar på huvudet. Cecilia ännu mer. De hade ju egentligen inte tid.

– Problemet numera är att vi inte har några lugnperioder. Så fort höstbruket är klart så kopplar vi på snöplogen. Och så fortsätter det hela året, men tack vare fantastisk personal så går det, säger Håkan.

– För att det ska funka måste man ha bra folk, men också ha förståelse för att det går så här, säger Cecilia och visar med en vågrörelse med handen. Humöret går upp och ner med skörden och säsongen.

Ett annat ben som vuxit sig större på senare tiden är eventen. I det renoverade bränneriet, som belönats med kommunens byggnadspris, kan gäster boka in sig för bröllop och större fester. Under påsken ställde tio konstnärer ut under konstrundan.

Det är Cecilia som sköter bränneriet. Samma dag vi träffas ska hon provduka inför ett bröllop.

– Vi får fler frågor hela tiden om bokningar. Det är såklart väldigt roligt.

Paret beskriver livet som lantbrukare som en livsstil. Det är så det brukar låta. Men lantbrukare har ett rykte om sig att också klaga. Några sådana tongångar kommer inte från Lyngby gård.

– Det är fantastiskt att vara bonde, säger Håkan.

Är det inte tufft?

– Allt är tufft. Det är lika svårt att vara städare på Samhall. Du är lika osäker på om du har jobb imorgon. Skillnaden är att det är så mycket mer pengar som det rör sig om. Men det viktiga är att det kommer in en krona mer än det går ut.

Går det bra?

– Ja. För att vi har djävulskt duktigt folk. Det här sköter inte sig självt. Jag är så imponerad av dem. Under vårbruket körde vi varje dag i flera veckor, från sju till elva på kvällen.

Cecilia håller med. En anledning till att det går bra, och att anställda stannar, är att de blir engagerade i arbetet – och vill engagera sig.

– Alla är med och diskuterar våra planer och upplägg. De är anställda, men lika mycket en del av familjen. När det inte är dukat till en extra undrar barnen var alla är.

Håkans tid är slut. Arbetet kallar. Han hoppar upp på sin BM Victor igen. Den startar på ett kick.

– Det är helt otroligt. Kan du förklara hur den kan starta på så lite? Kompressionen måste vara enorm.

Från traktorn överröstar han mullret med historien om hur traktorn kom i hans ägo.

– Jag hade först hittat den på Blocket men hann aldrig dit. På eget håll hade farsan dit och köpt den. Detta för att ge den till mig på min 35-årsdag. Men det var en ren förvaltning. I gåvobrevet stod det att den sedan skulle överlämnas till nästa generation.