DNA-forskning stöder skapelsetro

Darwin byggde på att nya arter uppstod genom en process av de starkastes överlevnad – naturligt urval. Detta fungerar bara om de överlevandes överlägsna karaktärsdrag överförs till avkomman. Det är DNA som styr avkommans karaktärsdrag.

DNA forskningen har gett ett helt annat perspektiv på ärftlighet. DNA styr all tillväxt. DNA- och cellforskaren vid Harvard Universitetet Nathaniel T Jeanson uttrycker skepsis mot Darwins hypotes i sin bok ”Replacing Darwin”, eftersom den fysiologiska basen för ärftlighet – naturens livskod – var oupptäckt intill nära 100 år efter Darwin skrev sitt verk.

Jeanson skriver att karaktärsdragen återkommer på nästkommande släktled på ett extremt konstant sätt. Dock utan att någon blir som en karbonkopia sina föräldrar. Differensen från föräldraparet ligger mellan 0,1 % och 0,6 % för mänskligt DNA. Detsamma gäller för hästar, apor och hundar.

Därför finns goda skäl att tro att någon utveckling från en art till en annan aldrig ägt rum utan se det som Carl von Linné, att varje art i huvudsak behållit sina egenskaper sedan skapelsen. En mikroutveckling har dock ägt rum och fortgår. Man avlar fram hästar som springer allt fortare, kor som mjölkar mer etcetera.

Grundfrågan hur allting startade saknar evolutionisterna svar på. Hypotesen om urcellen i världshaven – hur uppstod den? Den frågan hoppar man över. Bibeln ger dock det konkreta svaret: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord … och Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna skapade han dem.” Det ligger utanför vetenskapens område. Vetenskapen räknar inte med mirakler. Men hur många mirakler fordras inte för att evolutionsteorierna ska fungera?

Assar Björkvald