Både glädjande och tragiskt svar

Att John K Nilsson besvärat sig med att svara på min insändare om vargar, vildsvin och vindkraft är både glädjande och tragiskt.

Glädjande är att vi båda vill leva i harmoni med naturen. Jag vill visserligen leva i ett landskap utan störande vindkraftverk medan Nilsson blir glad över av att ha utsikt över dem. Förmodligen bor Nilsson tillräckligt långt från vindsnurrorna för att inte störas av buller, skuggor, blinkningar eller infraljud (buller som det mänskliga örat inte medvetet uppfattar, men som kan påverka hjärtrytm, nattsömn samt skapa stress och hörselnedsättningar med mera).

Tragiskt är att Nilsson inte uppfattade ironin i insändaren utan tolkade mig helt bokstavligt. Uppenbarligen är det inte lämpligt att använda en lätt raljerande ton på dagspressens insändarsidor. Naturligtvis kunde jag använt mig av bin, ormar, älgar eller kor och vindkraft istället för av vargar, vildsvin och vindkraft, men allitterationen (bokstavsrimmet) hade haltat betydligt.

Nilsson har lärt mig en läxa: Jag ska fortsättningsvis försöka hålla mig strikt till sakfrågorna (i detta fall vindkraften) och undvika att ironisera över vilda djur och beslutsfattare. Jag kryper snällt till korset och erkänner att jag kanske tog i och lovar att framgent föra en seriös debatt och aldrig mer försöka vara rolig.

För övrigt övergår det min fattningsförmåga att vindkraftsexploatörerna framhärdar i att vilja placera sina snurror där de skapar maximal konflikt. Men så har jag också osedvanligt små händer och svårt att fatta.