Därför skrev vi inte trots att vi visste

Den 10 november avled Hans Holmberg, före detta lektor på Högskolan Kristianstad och mångårig skribent på Kristianstadsbladets kultursidor, efter en längre tids sjukdom, 82 år gammal. Självklart kände vi till det, men familjens önskan var att få ta farväl i stillhet. Den önskan respekterade vi.

Det var ett rent utgivarbeslut, som byggde på att familjens önskan var viktigare än att nyheten spreds. Beslutet föregicks självklart av en diskussion på redaktionen, det fanns olika syn på saken, men till slut landar alltid frågan hos utgivaren.

Exemplet ovan är ett typexempel på när hänsyn väger tyngre än något annat. Att inte skriva trots att vi vet är faktiskt inte alls ovanligt.

När skriver vi då och när skriver vi inte? Bra fråga, knepigare att svara på.

Ett dödsfall är alltid svårt att hantera. Av det mycket enkla skälet att det finns människor i den avlidnes närhet som är ledsna och upprivna. Största möjliga hänsyn är huvudregeln och familjeredaktören Åsa Carlsson har utvecklat en alldeles speciell förmåga att föra samtal i svåra situationer. Det är inte lätt, men det måste göras.

I de fall vi väljer att publicera, alldeles oavsett vad anhöriga uttrycker för önskan, ska det röra sig om en person som mycket tydligt kan påverka människors liv, som en politiker eller högt uppsatt tjänsteman, en mycket känd idrottsman eller artist som många tycker om. Det så kallade allmänintresset, och därmed nyhetsvärdet, ska vara tillräckligt högt.

I det här fallet gjorde vi bedömningen att Hans Holmberg, som var en högt respekterad man både på högskolan och i kulturkretsar (vilket flera minnesartiklar vittnar om), inte längre var så aktuell i kulturdebatten att det fanns skäl att inte respektera familjens önskan.

Så tänkte vi då. Och så tänker vi fortfarande. I en tid då åtminstone jag tror att hänsyn och respekt blir viktigare och viktigare.

Trevlig helg!