Den ständigt återkommande frågan: Var det bättre förr?
Det kan därför i sammanhanget vara av intresse att göra en historisk tillbakablick om hur det såg ut förr avseende stök och brottslighet i Kristianstadstrakten. Var tid har som bekant sin problematik. I snitt rapporterades till exempel i början på förra seklet ett handfull antal inbrott under ett år, medan inkomna anmälan om skenande hästar var något högre.
Så här såg polisstatistiken ut för Kristianstadstrakten år 1903: Inbrottsstölder, anmälda 7, upptäckta 5, fickstölder, anmälda 11, upptäckta 7, vanliga stölder, anmälda 14, upptäckta 11, snatteri, anmälda 23, upptäckta 13, förfalskning, 1 fall anmält, 2 upptäckta (båda fallen på landsbygden), bedrägeribrott, 6 anmälda, 3 upptäckta, förskingring 1 anmäld, 1 upptäckt, sedlighetsbrott, 1 anmält, 1 upptäckt, våld 28 fall, fylleri med mera 454, djurplågeri 14, öfverdådig framfart 27, skenande hästar 9, självmord 5, olyckshändelser med dödlig utgång 6, överlämnande till fattigvården 10. Ungefärliga värdet av bortkommet gods och egendom beräknas till 1 687 kronor och det tillrättaskaffandevärdet 898 kronor.
”Insändarskribentens kritik gäller bland annat oviljan att ingripa vid slagsmål, då polisen bara ”lade armarna i kors”, inte minst vid bataljerna på dansbanan i Tivoliparken, där ”man lät nöjet urarta och dansen fortsättas... långt ut på nätterna”.”
I sammanhanget kan också nämnas att Kristianstads poliskår med sin chef, stadsfiskal Ljungkvist i spetsen, i en skrivelse något år tidigare till stadens fullmäktige begärt löneförhöjning eftersom ”lönen knappt räcker till bröd”. I skrivelsen krävde polismännen minst 2 200 kronor per år, detsamma som en av stadens bankvaktmästare erhöll.
Men framfördes då ingen kritik förr i tiden mot dåtidens stök och brottslighet? Jovisst förekom det. Låt mig ta ett exempel i form av en insändare i ett nummer av Skånska Posten från den 30 augusti 1845 (Kristianstadsbladet startade inte förrän 11 år senare) med rubriken "Några ord om Polisen i Kristianstad". Den anonyme insändaren har udden riktad mot framför allt polisens bristande upprätthållande av den allmänna ordningen i staden.
Insändarskribentens kritik gäller bland annat oviljan att ingripa vid slagsmål, då polisen bara ”lade armarna i kors”, inte minst vid bataljerna på dansbanan i Tivoliparken, där ”man lät nöjet urarta och dansen fortsättas... långt ut på nätterna”.
Listan kunde gjorts mycket längre, men jag stoppar här av utrymmesskäl. För den stående (och något filosofiska) frågan är och förblir densamma: Var det bättre förr? Svaret ligger som vanligt i betraktarens öga.
Kenth Olsson, Lokalhistoriker
